Som ateist tror jag inte på någon gud, jag tror inte på något liv efter döden, jag tror inte att goda eller dåliga handlingar kan göra framtiden annorlunda för mig och jag tror inte att det har levt personer som Jesus, Mohammed och Siddharta Gautama. Det finns mycket som skiljer sig från de olika religionernas tro, men det finns även väldigt mycket som skiljer sig från det jag tror och tankar inom de olika världereligionerna.
Som ateist finns det inga krav på saker som man måste göra, tycka, ha på sig, äta eller liknande. Det finns däremot i alla religioner. Det enda som är gemensamt för alla ateister är avsaknaden av tron på någon gud. Gemensamt för alla inom en religion är däremot inte bara deras tro på samma gud, utan även en hel del andra krav som de måste uppfylla för att anses som seriösa med sin tro. T.ex får man inte som muslim äta griskött, man ska gärna innan man dör vallfärda till Mekka och man ska dagligen be. Detta är bara tre av många saker som gäller för att ses som en ”riktig” muslim. Självklart skiljer det sig hur pass seriöst alla muslimer tar på detta och det är inte något alla gör, men de är saker som lyfts fram i Koranen för hur en muslim ska bete sig. Vallfärden till Mekka är inte helt obligatorisk, men har en familj eller egen individ pengar till att göra det bör det ske.
Det finns liknande ”krav” inom alla religioner, medan man som ateist inte har några sådana regler och krav att följa utan är helt fri att bestämma själv. Viktigt att poängtera är dock att en troende muslim har som mål att besöka Mekka, och inte äter griskött för att det är vad den tycker är rätt, inte för att de känner sig tvingade till att inte göra det. Det är inte något som de flesta upplever som ett problem utan tvärtom ser det de som sitt mål i livet och gör det med glädje och stolthet. Därför skiljer jag som ateist mig mycket från religiösa människor som ser det som sitt uppdrag i livet att göra det som religionen ber de göra, medan jag hade blivit arg om någon satte liknande krav angående t.ex vad jag ska göra och ha på mig på mitt liv.
Inom alla religioner förutom judendomen tror man på något slags liv efter döden. Detta skiljer sig från vad jag som ateist gör. Jag tror inte att det händer något med en person efter det att den dött eller att man haft något tidigare liv innan ens födsel. Inom hinduismen och buddhismen tror man på återfödelse och att man kan uppnå ett stadie där man inte längre föds åter. Alltså tror de både att de har levt ett tidigare liv, och att de kommer återfödas efter deras död. Religionernas tro skiljer sig lite ifrån varandra, men karma är något gemensamt och huvudkonceptet är detsamma i de båda världsreligionerna. Inom båda religionerna tror man nämligen att goda handlingar ger en god karma och därav ett bättre nästa liv, dåliga handlingar ger en dålig karma och ett sämre nästa liv. Alla ens handlingar registreras och när man sedan dör så avgörs det hur ens nästa liv ska se ut beroende på hur man levt sitt tidigare liv.
Jag tror inte på karma. Jag tror inte att den som gör något ont får det emot sig i alla lägen, och att den som gör något gott får det bättre senare. Livet är orättvist i mina ögon och en som gör något mycket illa kan ändå få det bättre än någon som gjort något mycket bra. Ens öde bestäms i de flesta fallen av slumpen snarare än hur man är som person. Inom både islam och kristendomen finns det inget som uttalat är karma, eller en liknelse med karma, men det fungerar på ungefär samma sätt. Kristna och muslimer återföds inte likt hinduer och buddhister, men deras mål är att komma till himlen och slippa helvetet. Detta gör de genom att leva ett bra liv i närhet med gud. Syndar de för mycket så kan de hamna i helvetet, vilket är en plats de flesta fruktar. Därför behöver de en bra ”karma”, fast det inte är så de kallar det inom sina diverse religioner.
Som tidigare nämnt tror jag inte att någon av profeterna inom de olika religionerna som finns i världen har funnits. Exempel på dessa är Jesus som var en stor och viktig del av Kristendomens uppkomst, Siddharta Gautama, också kallas Buddha och buddhismens skapare och Muhammed som var en muslimsk profet.
Det finns mycket gamla historier skrivna om vad dessa personer gjorde under sina liv, i vissa fall finns det texter som sägs vara skrivna av dessa profeter samt andra bevis på deras liv. Detta tror jag dock inte på och jag tror endast att det är människor som levt för mycket länge sedan som kommit på dessa historier och att de sedan genom åren har förändrats och förvrängts till vad de idag är.
Människorna på tiden de skrevs levde ofta mycket eländiga liv och behövde därför något att se upp till, någon att be till för att bota deras sjukdomar, ge de mat och hjälpa de med andra problem i livet som de inte själva klarade av att hantera. Därför skapade de sina egna bilder av gudar och andra personer som de kunde be till och söka hjälp hos. Genom åren förvrängdes sanningen av hur religionerna faktiskt startades och idag har alla troende inom en religion samma uppfattning.
Det finns många så kallade ”bevis” på att den versionen som berättas inom de olika religionerna faktiskt stämmer. Detta är främst texter skrivna långt tillbaka i tiden. Men jag tror som tidigare nämnt att det är andra människor, vanliga människor, som hittat på dessa berättelser i samband med att de börjat bli troende.
Inom de allra flesta religionerna finns det budskap och värdeord att följa för att leva ett bra liv och vara god mot sig själv men främst sina medmänniskor. T.ex står det i bibeln ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem”. Detta är något kristna lever efter och dagligen tänker på, allt för att vara den bästa versionen av sig själv samt ta sin religion på allvar. Just detta mottot och sättet att leva är något även jag försöker följa och uppnå. Det är alltså en värdering inom kristendomen, men också vad jag som ateist tror. Detta beror på att det inte har något med gud att göra utan snarare hur man ska vara som människa. I just den frågan kan jag hålla med mycket av vad de olika religionerna talar om. Judarna lever efter ett liknande motto som följer “Älska din nästa så som dig själv” och det finns motsvarande inom islam, hinduismen och buddhismen, vilket tillsammans utgör alla världsreligionerna.
Detta är något mycket positivt med religionerna eftersom de förespråkar positivitet, givmildhet, generositet, glädje, tacksamhet, omtanke om sina medmänniskor mm. Eftersom religionerna förespråkar det försöker alla religiösa följa det vilket bidrar till ett bättre och gladare samhälle. Ateister har ingen sådant att följa och tänker inte på några värdeord i samband med sitt agerande. Detta kan i många fall leda till ett negativt beteende. Självklart kan även en religiös person göra sådant, men det förhindras i många fall då de alltid försöker följa värdeorden och tänka på vad religioner de tillhör eller guden de tillber faktiskt hade velat att de skulle göra.
Är man religiös har man en möjlighet att tillbe högre makter för att be om hjälp med olika saker, främst sina problem. Detta är något som många religiösa ser som en trygghet och något av det största och bästa med religionen enligt de tillhörande. Att inte behöva handskas med sina problem själv och aldrig vara ensam är något som de flesta religionerna står för. De tror därför att deras gud eller högre makt kommer hjälpa de i deras svåra stunder, vilket kan göra det lättare att ta sig igenom det. Jag som ateist tror däremot att man måste klara sig själv. Det finns ingen annan än en själv som kan ta hand om sina problem. Detta är lite på samma spår som karma. Jag tror inte att det finns någon annan som kan styra över ens liv och ens möjligheter förutom en själv. Självklart kan andra människor ha en stor inverkan på ens liv och gbidra till förändringar i det, men jag tror inte att man kan överlämna sitt liv åt någon annan att sköta och hjälpa till med helt och hållet.
Det finns många olika högtider och traditioner inom de olika religionerna, en del är till och med gemensamma för olika religioner. Dessa skiljer sig dock lite från varandra. T.ex firar både kristna och judarna påsk, men med olika betydelser.
Högtiderna firas av olika anledningar. De allra flesta religiösa högtiderna är för att minnas något somhö hänt inom religionen i fråga bakåt i tiden. Påsken är ett exempel på detta. Det är en kristen högtid som infaller varje år för att minnas de dagar då Jesus korsfästes och sedan återuppstod. Detta eftersom det var en mycket stor och viktig händelse i Jesus liv, Jesus som är en mycket stor och viktig symbol inom Kristendomen. Inom Buddhismen firar man en gammal tradition som kallas Vesak eller Buddhadagen. Denna dag firas till minne av Buddhas upplysning. Det var nämligen för drygt 2450 år sedan som Buddha blev upplyst.
Hinduerna har en liknande högtid som kallas Diwali. Den motsvarar vårt nyår. Man firar den till minne av guden Ramas som efter 14 år i exil (landsflykt) återvände.
Inom Islam firar man ramadan, detta gör man en månad om året, den månad som profeten Muhammed fick sin uppenbarelse.
Alltså finns det många olika högtider, men de är egentligen inte så olika varandra. Buddhismens, kristendomens och islams högtider är alla tre till för att hedra och minnas något som profeterna inom deras religion gjort, eller en specifik händelse i deras liv. Hinduernas skiljer sig lite då det handlar om en av deras gudar, men konceptet är detsamma.
Jag firar både påsk och jul trots att jag är ateist. Detta innebär dock att högtiderna inte är alls religiöst laddade för mig utan har andra betydelser för mig. Anledningen till att jag firar de ändå är att jag bor i Sverige, som är ett kristet land där dessa högtider är mycket vanligt förekommande och under de perioder som högtiderna äger rum är det oundvikligt att bli meddragen. Min släkt och familj har alltid firat båda högtiderna, trots att det inte under de senaste religionerna varit med religiös avsikt så har det burits vidare genom familjen. Jag tänker sällan på varför jag firar dessa högtider, utan det är bara naturligt för mig att göra det. Jag vet dock att det finns religiösa som inte tycker det är okej att fira religiöst laddade högtider trots att man är ateist, men då vi bor i världens mest sekulariserade land så lär det endast bli mer och mer av sådant. Jag upplever inte det som ett problem och det spelar ingen större roll för mig om religionerna i Sverige skulle försvinna.
Jag tror att det finns mycket människor i världen som anser sig vara ateister men ändå firar t.ex jul. Däremot tror jag inte att det finns speciellt många som kallar sig ateister som firar ramadan eller Diwali. Detta kan bero på att de allra mest sekulariserade länderna är ursprungligen kristna länder och julen är en kristen högtid. Alltså firar jag den högtiden som är vanligt förekommande i det land jag bor i, trots att jag själv inte är religiös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar