Ludwig van Beethoven- Musikhistoriearbete

Ludwig Van Beethoven

Ludwig i tidig ålder

Ludwig van Beethoven är en av världens mest välkända kompositörer både under tiden han levde men främst efteråt och än idag. 

Han föddes i Bonn som är en stad i västra Tyskland, år 1770. Några år senare fick han två yngre bröder som båda två levde till vuxen ålder, vilket inte var helt vanligt under denna tiden då levnadsstandarden inte var så hög som den är idag. 

Hans mamma var en vacker, trevlig och ordentlig kvinna, precis som man skulle vara på denna tiden. Att detta kan ha speglats på Ludwigs beteende och personlighet är inte omöjligt. Hans pappa däremot var annorlunda, han var en sångare, men var mest känd för att ha problem med alkoholen, även hans pappa påverkade troligtvis hans beteende och personlighet mycket.

Ludwigs farfar var däremot en duktig, välkänd och populär musiker i staden. Han var en av de personer som hade mest inflytande på Ludwig och inte minst gav honom en positiv bild av musiken redan från ung ålder. 

Redan i väldigt ung ålder började Ludwigs pappa ge honom lektioner i musik på ett väldigt tufft och brutalt sätt som skulle sätta spår i honom för livet. Det var inte ovanligt att han grät i samband med lektionerna då hans pappa slog honom vid minsta lilla misstag. 

Den unga Beethoven blev ofta piskad eller inlåst i källaren för att han gjorde misstag vid spelandet. 

Ludwig var mycket talangfull inom musiken redan i hans unga år, om det beror på hans pappas lektioner eller om det var en begåvning är oklart, det mesta tyder på en kombination. Hans kreativa förmåga inom musiken skulle göra honom bättre än någon kompositör både innan och efter hans tid varit. 

År 1778 ordnade Ludwigs pappa hans första publika framträdande, i hopp om publicitet och framgång. Men trots att Ludwig spelade bra så ledde det inte till någon framgång. 

Han fortsatte spela, men det skulle dröja till hans genombrott.

1784 hade Ludwigs pappas alkoholism gått så långt att han inte längre kunde stötta familjen ekonomiskt eller på andra sätt. Därför bestämde Ludwig och hans mamma att han skulle ansöka om jobb som assisterande hovorganist. Lyckligtvis fick han jobbet.

År 1787 bestämde hovet sig för att skicka Ludwig till Wien, Europas huvudcentrum när det kom till musik och kultur, där hoppades han få studera tillsammans med Mozart. Där finns dock inga bevis på att Mozart och Ludwig någonsin träffades, eller studerade tillsammans utan det är endast spekulationer. Men efter endast ett par veckor i Wien så fick Ludwig reda på att hans mamma blivit sjuk så han återvände till Bonn. I hans hemstad fortsatte hans framgångar och han var stadens mest lovande unga kompositör.

När den heliga romerska kejsaren Joseph dog 1790 fick den unga Beethoven uppdraget att komponera ett musikaliskt minnesmärke i hans ära. Utav oklara skäl blev verket aldrig framfört, men över 10 år senare hittades verket och ses nu som hans första mästerverk. Verket gavs namnet ”Cantata on the Death of Emperor Joseph II”.

Hans musikaliska begåvning i förening med goda kontakter i den wienska högadeln, ledde snart till betydande framgångar, särskilt som pianist.

Han fick mer och mer uppmärksamhet både som improvisatör och solist för sina egna verk, och även som tonsättare.

Sommaren 1801 berättade Beethoven för en nära vän att han upplevt problem med hörseln under den senaste tiden. Problemen gradvis försämrades. 1818 hade det lett till att han nästan helt var döv. 

Beethoven hade mycket stora brister i sin bildning, förutom när det kom till musiken, men bestämde sig ändå för att börja läsa på och blev extremt beläst och drevs av en passionerad romantisk revolutionstro på rätten för var och en att leva i frihet och värdighet och med skydd från de mäktiga. 

När Napoleon Bonaparte lät sig själv krönas som kejsare tog Beethoven tydligt ställning genom att riva dedikationssidan ”Eroican” och hans hyllning till frihet och broderskap i den nionde symfonin. 

Alltså åstadkom han inte bara musikaliska underverk utan gjorde även en liten politisk insats.

Wienklassicismen och dess struktur

Wienklassicismen är den epok där bl.a Wolfgang Amadeus Mozart, Joseph Haydn och Ludwig van Beethoven var aktiva och populära inom musikbranschen. Epoken förknippas med Wien då det var ett huvudcentrum för den då moderna musiken och de kända kompositörerna. Termen classicism härstammar från latinets classicus vilket betyder ”en medborgare av högsta rang eller klass. Med andra ord kan wienklassicismen talas om som en av den ”finaste” och mest betydelsefulla epoken. 

Epoken varade på ett ungefär mellan 1750-1815. 

Musiken under epoken var väldigt klassisk och beskrevs som relativt enkel och elegant. Under barocken var musiken ofta uppbyggd av flera stämmor, eller hade kontrapunktiska element. Alltså var musiken då i regel tätare och tyngre på grund av detta än vad den skulle komma att bli under Wienklassicismen. Under Haydn och Mozarts tid övergick den mer till att vara homofon, alltså är en melodi ackompanjeras av ackord, och inte av andra melodier. 

Musiken var uppbyggt på ett väldigt elegant, symmetriskt, balanserat och proportionerligt sätt. Musiken var väldigt strukturellt logisk och inte lika blandad som den tidigare i historien hade varit. 

En annan annorlunda bit under epoken var att det fanns mycket variation i var enskilda stycke. Under barocken hade oftast var stycke konstant stämning och dynamik som under den senare epoken ofta ändrades mellan glatt, hoppfullt och sorgset, i ett enda stycke. Detta kallas i en symfoni att det finns ett huvudstycke och ett sidostycke i samma stycke.

Dessutom blandade man tempot i låten vilt då svagt och starkt samt snabbt och långsamt kunde skifta ett flertal gånger genom låtens gång.

En annan aspekt på musiken under Wienklassicismen var att musiken var väldigt förutsägbar och upprepande. Alltså man använde samma melodier flera gånger vilket gör musiken ytterst förutsägbar och enligt en dels åsikt lite tråkig.

Melodierna under Wienklassicismen var ofta kortare till skillnad från barockens melodier som vanligtvis var väldigt långa. Långa melodier går inte ihop med balans, enkelhet och symmetri vilket ledde till att melodierna kortades ner i samband med att musiken i världen förändrades.

Kompositörerna under denna tiden använde sig av små enkla melodisnuttar. Av de snuttarna byggde de upp starka, mäktiga och storslagna musikstycken. Beethovens ”5th Symphony” eller ”femte symfonin” är ett exempel på detta. 

Beethoven- 5th Symphony -https://www.youtube.com/watch?v=W2qW6fOtAMY

Om man lyssnar från 2.41 så hör man först en välkänd melodi och sedan vid 3.02 börjar låten att ”explodera” men trots detta är det nästan exakt samma melodi som spelas bara lite starkare. 

Om man sedan fortsätter lyssna från ca. 3.07 så hör man att det är lite dystert och mörkt vilket sedan snabbt övergår till mer glatt och positivt redan vid 3.17, i samma stycke. Bara några sekunder efter det varit glatt så blir det mer dystert igen. Detta representerar alla de tempo och känsloskiftningar som vanligtvis fanns med i Wienklassicismens musik.

Musiken är dock väldigt förutsägbar och följer i princip samma melodi genom hela låten vilket också var en återkommande sak inom musiken under denna epoken.

I detta verket har Beethoven använt sig av sonatform. Detta innebär att det finns ett huvudtema och ett bitema i låten, lite som en kärna och sedan en yttre drivkraft i musiken. Just kärnan är det som man hör i början av verket som sedan följer samma takt genom hela låten, men ändrar toner, hastighet samt känsla. Detta hör man tydligt om man lyssnar på de första 4 sekunderna av videon och hör expositionen där huvudtemat blir presenterat och sedan fortsätter lyssna de nästkommande 20 sekunder där temat är samma men hastigheten och känslan drastiskt förändras. Denna biten kallad genomföring. Sedan vi 1.20 i videon så kommer återtagningen. Vid återtagningen hör man en repris på expositionen.

  

Epoken speglad i musiken och hur den skiljer sig från tidigare epok

Man kan tydligt höra och peka ut de här karaktärsdragen i t.ex Beethovens välkända piano solo stycke Für Elise där han spelar samma melodi genom hela låten men humöret skiftar mellan sorgset och glatt ett flertal gånger under styckets passage. 

Ännu tydligare hörs det i hans verk ”Coriolan Overture” där musiken genom hela låten är väldigt klassisk och relativt enkel, samtidigt som den ständigt byter tempo, takt och känsla. Att lyssna på ett stycke som det har beskrivits av många som en känslosam berg-o-dalbana då humöret och känslan i låten går från glatt till sorgset flera gånger under korta perioder. Det som gäller ”Coriolan Overture” gäller också för Mozarts verk ”Eine kleine Nachtmusik”, flera andra verk av de båda tonsättarna och flera andra tonsättare under epoken följde i samma spår.

I Mozarts verk Eine Kleine Nachtsmusik är det också väldigt tydligt att han har använt sig av samma melodi genom hela låten då den upprepas gång på gång. Man kan också märka på den att den skiftar lite i tempo men inte så mycket i känsla då den är relativt glad och positiv genom hela. Men i vissa perioder går den ner och dämpas en aning för att sedan explodera och få en ökad effekt på de starka tonerna. (Om man lyssnar från 1.52 i låten så hör man att det börjar väldigt glatt och vid ca. 1.58 går tempot och även volymen i låten ner mycket för att sedan vid 2.13 explodera upp igen). Detsamma händer flera gånger under låten och till skillnad från den vanliga mallen från Wienklassicismen vad gäller musiken bryter detta stycket mot det då den faktiskt följer samma känsla hela tiden. 

En stor skillnad mellan musiken under barocken, som var den tidsepok innan Wienklassicismen och musiken under Wienklassicismen var hur låtarna var uppbyggda. T.ex att i de allra flesta verken under barocken så behöll låtarna ungefär samma stämning genom hela låten. T.ex om låten inleddes sorglig så var den mer eller mindre i samma stämning under hela stycket. Detta skilde sig enormt mycket mot Wienklassicismens musik där stämningen kunde komma att förändras ett flertal gånger snabbt, t.o.m under samma stycke. Självklart fanns det undantag, i bl.a operamusiken under barocken.

Under både Barocken och wienklassicismen var det vanligt med opera och oratorium. Detta var något som framkommit under Barocken och som hade sin storhetstid under klassicismen. 

Vad gäller rytmen i musik under barocken var förändringar väldigt ovanliga och styckena följde samma takt genom hela låten. Under denna epoken var man även lite mer vågad och arbetade med rytm på ett nytt sätt. Här var rytmen flexibel, motsatsen till vad den var under barocken.

Under finns det exempel där man kan höra tydliga skillnader mellan barocken och Wienklassicismen.

Beethovens verk, Coriolan Overture- 

https://www.youtube.com/watch?v=FFNEECdx_Io&list=PL0QnKl_vxYJ_MTY0eEcBZC8RHHQetP5EQ&index=3

Sebastian Bachs verk- Air Suite Nr. 3-

https://www.youtube.com/watch?v=ZS-HWIFyLsE

Lyssnar man på de båda styckena hör man att den första låten som kommer från klassicismen skiftar extremt mycket i tempo och humör medan det andra stycket som kommer från barocken följer en väldigt jämn väg genom hela låtens gång. Den har samma takt och ger samma känsla hela tiden. Medan Beethovens verk kan beskrivas som en emotionell berg-o-dalbana kan det andra verket mer beskrivas som en lugn och solig sommardag. Detta är endast liknelser på hur olika verken egentligen är. 

Källor:

ne.se- http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/ludwig-van-beethoven

biography.com- http://www.biography.com/people/ludwig-van-beethoven-9204862#early-years

komponera.se- http://komponera.se/klassicismen/

Wikipedia- https://sv.wikipedia.org/wiki/Ludwig_van_Beethoven

Apartheid

Uppståndelsen och förloppet

Apartheid, som betyder avskildhet och åtskillnad, är det samhällssystem som präglade Sydafrika mellan 1948 och 1990-talets början.

Apartheidsystemet uppkom inte över en natt utan framkom efter en lång och komplicerad process med ett flertal konflikter som tillslut ledde till detta grymma samhällssystem. En utav de många incidenter som lade grund för systemets uppkomst hittar vi långt bak i tiden, redan till mitten av 1800-talet. Vid denna tiden frigavs slavar som i generationer hållits fångna och tvingats arbeta under extremt tuffa förhållanden. 

Att de icke-vita hållits fånga i flera generationer innebar att det inte fanns några mörkhyade över huvud taget i städerna i Sydafrika och när de återvände till samhället för att söka bostäder och försöka finna sin plats igen blev de vita upprörda. Det var dessutom en stor omställning, inte minst för de svarta som nu fick tillbaks sin plats i samhället, men även de vita som inte längre hade makten över de svarta på samma sätt som de haft tidigare. Detta sågs som ett politiskt felaktigt beslut då vita ansåg sig själva vara mer värda. De flesta svarta tvingades ta dåligt betalda jobb på gårdar, fabriker och liknande. Sydafrika fick därmed en svart underklass som fortfarande inte kunde betraktas som helt fri. 

Tidigare hade man särat på svarta och vita med hjälp av lagar, men att slaveriet nu förbjudits ledde till att de svarta lagligt sett hade samma förutsättningar och rätt i samhället som de vita. 

Därför började man nu skilja på de med hjälp av fördomar och normer. Detta blev särskilt tydligt i städerna där grupperna höll sig till olika bostadsområden. 

Ett steg i taget började man med sitt konservativa tänkande försöka ta tillbaka alla de gamla lagarna som gjorde separationen av raserna befintlig. Men först var man tvungen att anpassa samhället så mycket till det man ville för att kunna påverka politiken på det sättet man ville, vilket man senare lyckades med när Apartheidpolitiken infördes.

År 1948 var det val i Sydafrika och landets svarta majoritet och samtliga icke-vita kvinnor saknade rösträtt medan i stort sett alla vita sydafrikaner hade det.

I valet fanns United Party som stod mot Nationalistpartiet (NP). Båda partierna var rasistiska och konservativa och de båda stred för ett vitt Sydafrika. 

Valet slutade med att NP fick 70 mandat och hade en starkare ställning än det styrande United Party. 

Den nya regeringen ville införa Apartheid i landet och började omgående att arbeta mot sitt mål.

Alla sydafrikaner delades upp i grupper. De vita, främst afrikaans och engelskspråkiga, de svarta, även kallade ”Natives”, asiaterna, främst indier och till sist de färgade, alltså personer av blandad härkomst. Utav dessa grupper var vita högst upp och svarta längst ner i samhället, baserat på normer som än idag härskar mer eller mindre över vårar samhälle. Trots att man inte tyckte om indier och andra liknande folkgrupper så hade man ett ännu större hat och fruktan för de svarta.

Syftet med apartheid var att särskilja på de vita, som skulle ha makt och inflytande i samhället och de svarta och andra minoritetsraser som inte skulle få ha något inflytande eller makt över huvud taget. Man hoppades på att det till sist skulle finnas en total separation mellan raserna. I hopp om att lyckas med detta fick de svarta inte bo på samma ställen utan istället i getton (townships) utanför städerna. Det skapades separata trappor till järnvägsstationen där det fanns en del för de svarta och en del för de vita, toaletter, bänkar, arbetsplatser, parkeringsplatser och sjukhus och inga svarta fick vara ute på gatorna efter det att klockan hade passerat halv sju, det här var dock endast en del av alla de lagarna som infördes för att på så många sätt som möjligt separera på vita och svarta.  

Arbetena reserverades åt de vita av Job Reservation Act som hade uppkommit redan på 1920-talet då gruvarbetare hade demonstrerat för ett vitt Sydafrika. 

Immorality Act förbjöd äktenskap och allt sexuellt umgänge mellan vita och icke vita och Group Areas Act hindrade all inflyttning av icke-vita till städerna.

Alltså hade det skapats ett flertal olika organisationer och andra grupper för att på så många sätt som möjligt utesluta resterande Sydafrikaner (icke vita) från samhället. Detta ledde till att de svarta och de andra grupperna knappt hade möjligheten att skaffa jobb och över huvud taget leva ett fritt liv, som de lagligt sätt hade tillgång till. 

ANC (African National Congress)

Det skapades i samband med detta även organisationer som var emot Apartheid varav en av de var gruppen ANC (African National Congress). En utav medlemmarna i organisationen var Nelson Mandela, som dessutom var en av de största frihetskämparna under apartheidtiden. När de fredliga metoderna inte gav några resultat och regeringen valde att förbjuda ANC valde Mandela att grunda organisationens militära avdelning. Detta greps han för under 1962 och dömdes senare till livstids fängelse. Trots hans straff frigavs han 28 år senare vid Apartheids fall.

Sharpevillemassakern

Den 21 mars 1960 skulle komma att bli en viktig dag i historien. Händelsen ägde rum i ett bostadsområde vid namnet Sharpeville, ett område anpassat för de icke-vita, strax utanför staden Vereeniging i Sydafrika. 

Premiärminister Hendrik Verwoerd hade under 1959-1960 skärpt de så kallade passlagarna. De hade tidigare bara gällt män men skulle nu även gälla kvinnor. Lagarna sa att alla svarta män, och nu även kvinnor, alltid var tvungna att bära med sig sina identitetshandlingar och sitt arbetstillstånd, vart de än gick. 

Den 21 mars hade mellan 5000 och 7000 personer planerat att medverka i en fredlig demonstration för att visa sin irritation mot passlagarna.

Demonstrationen gick ut på att de medverkande inte skulle bära med sig några identitetshandlingar under dagen och därmed avsiktligt bryta mot lagen. När polisen börjat agera skulle alla lämna över sig själva till polisen som skulle bli tvungna att arrestera varenda en av de medverkande, överbelasta fängelserna och tömma den tillgängliga arbetskraften så att den lokala ekonomin slogs ut. 

Demonstrationen inleddes när folkmassan tillsammans marscherade mot polisstationen i Sharpeville. De möttes på vägen av mindre än 20 poliser. Men antalet poliser ökade och till sist var där flera hundra stycken samt fyra pansarfartyg. Stämningen som inledningsvis hade varit god hade nu förvandlats till mer tryckt och spänd. Poliserna beväpnade sig med gevär och kulsprutor medan en del av demonstranterna bar med sig stenar framförallt i självförsvarssyfte utan några som helst intentioner att vandalisera eller skada någon då det skulle vara en fredlig demonstration. 

När det började flyga stridsflygplan lågt över folkmassan, i hopp om att skingra folkmassan kände sig demonstranterna hotade och började kasta stenar mot polisen vilket i sin tur ledde till att polisstyrkorna öppnade eld och sköt vilt mot demonstranterna. Enligt siffror som släppte efteråt var det 69 personer som dog och 180 som sårades under vad man senare kom att kalla Sharpevillemassakern. 

Efter massakern hade ilskan hos de svarta vuxit ännu större och omfattande demonstrationer, strejker och upplopp bröt ut runtom i Sydafrika och även i omvärlden.

Motstånd från omvärlden

För första gången påpekade FN att Apartheid var ett brott mot mänskligheten och inte bara FN utan även en majoritet av världen höll med om att en förändring var nödvändig. I hopp om ett slut på den grova rasismen i Sydafrika startades det insamlingar, bojkottar och andra protester runt om i världen. Massakern i Sharpeville hade utlöst en våg av känslor.

Little Steven och Bruce Springsteen var artister under denna tiden som vägrade att göra spelningar i Sydafrika, de fick med sig en hel del andra artister på det och till sist var det mycket färre kändisar som tog sina turnéer till Sydafrika. Detta var inget som påverkade Sydafrika ekonomiskt med det var stark propaganda emot Sydafrika som spred sig. 

Idrottsutbyten med Sydafrika i olika former förbjöds i hela världen. Sydafrika fick inte längre vara representerade i t.ex VM och OS. Även detta påverkade inte landet ekonomiskt, men på andra sätt som i sig var extremt kraftfulla. 

Det Sverige bidrog med var bl.a att ha galor under ett flertal år för att samla in pengar till ANC som sedan användes till de mest behövande. 

Man bestämde även att man skulle förbjuda all handel med landet så länge de fortfarande hade Apartheidpolitiken i bruk trots att det drabbade Sverige negativt. Men trots detta gjorde man det då man var tvungen att visa sin ilska och sitt missnöje mot den Sydafrikanska regimen, och man vägrade ha handel och därav fredlig kontakt med ett land vars politik var på det sättet.

Nelson Mandela har flera gånger tackat Sverige för den insats landet gjorde.

Sverige var inte det enda landet som avslutade sin handel med landet utan nästan alla länder som tidigare hade handlat med Sydafrika slutade helt med detta nu. Detta gjorde att Sydafrika inte hade några inkomster och tvingades hålla sin handel inom landet, vilket inte var möjligt. Många företag i landet fick lägga ner sin produktion då de inte hade någon som investerade i deras företag längre, en ekonomisk kris-våg svepte över landet och till sist var det mycket få företag som hade klarat sig. Detta var precis vad omvärlden ville och det var ett mycket effektivt sätt att pressa landet på. Många vita i landet fick det sämre ekonomiskt vilket fick de att till sist tänka efter. Tids nog insåg de att situationen som landet nu var försatt i inte var en hållbar situation och att de skulle bli tvungna att ändra på Apartheidsystemet för att landet skulle kunna återgå till ett ekonomiskt stabilt land. Detta ledde till en förbättring i landet och att de svarta återfick en den rätt de enligt människorättslagen hade och än idag har rätt till.

Hade omvärlden blundat för Apartheid finns det en möjlighet att systemet fortfarande hade varit brukat och hela världen hade sett annorlunda ut. 

År 1990 släpptes Nelson Mandela fri och fyra år senare valdes han till landets president som han förblev fram till 1999. Han tilldelades även Nobels fredspris år 1993 och ses än idag som en av de största frihetskämparna någonsin, och en viktig symbol för de svartas rättigheter och Apartheids fall.

Mandelas frigivande och vinsten för ANC i valet 1994 var en stor lättnad för de svarta då det sågs som en vändpunkt i Apartheid som nu sågs som historia. 

Följder av Apartheid

Apartheids fall ligger inte långt bak i tiden utan endast lite över 20 år. Att världen såg så extremt annorlunda ut kan vara svårt att förstå och förändringen för de människor som levde då har varit stor, framförallt i det utsatta landet. Att en händelse som Apartheid lämnar djupa spår efter sig både i samhället men även hos de människorna som levde och bodde i landet under Apartheidtiden är uppenbart.

Det finns extremt många olika olika öden som har lämnats kvar, alla med olika historier. De svarta och de andra minoritetsraserna som var utsatta kommer aldrig kunna glömma eller förlåta, och de vita kommer aldrig kunna radera historien eller göra om det som har skett. Historien och minnena kommer stanna hos de utsatta en lång tid framöver och det som skedde är något som aldrig kommer glömmas bort. 

Även efter Nelson Mandelas vinst i valet och Apartheidspolitikens fall så återstod den största utmaningen av de alla, att sudda ut de ojämlikheter och rasism som skapats och varit aktiv i samhället under hela 46 år. 

ANC befann sig i en position där inte bara levnadsstandarden och ekonomin skiljde sig enormt mycket åt mellan svarta och vita, men där även den Sydafrikanska ekonomin var körd i botten på grund av de sanktioner som genomförts under Apartheids verkan. Detta kom dock att bli bättre när de utländska investerarna återvände efter ANCs vinst och den nya politiken började verka, det gjorde att den ekonomiska tillväxten kom igång igen. 

Det hade skapats oerhört många klyftor i samhället och de låg nu på ANCs bord att ta hand om. Bland de fanns tydliga exempel som att ungefär en tredjedel (33%) av de svarta sydafrikanerna var mer eller mindre analfabet och att siffran bland de vita endast uppgick till 1%. 

Även barnadödligheten skilde sig åt. Bland de svarta var risken tio gånger så hög som hos de vita, allt eftersom de tvingats leva under extrema förhållanden.

För att förbättra de rådande förhållandena introducerade regeringen ett återuppbyggnadsprogram för att minska klyftorna i samhället och förbättra de socioekonomiska förutsättningarna mellan folkgrupperna i landet. Programmet kostade flera miljoner och innehöll bland annat byggnationer av 1 miljon nya bostäder för både svarta och vita, en rimlig kostnad för sjukvård, tillgång till rent vatten i alla hem, en tioårig utbildning för alla barn i landet och en av de viktigaste, 2,5 miljoner nya jobb utlovades. 

Tyvärr lyckades man inte uppfylla alla de löften man givit då det uppstod ekonomiska problem. Man hade inte fått den ekonomiska tillväxten man hade hoppats på och det berodde på det låga guldpriset, vilket är en av Sydafrikas viktigaste exportvaror. 

Även en hård drabbning av hiv/aids och byråkratiska hinder bromsade den tillväxt som tidigare sett ljus ut. 

Trots problemen lyckades man genomföra en del av löftena. T.ex byggdes det mellan 1996-2001 över två miljoner bostäder med rinnande vatten och fungerande elektricitet.

Trots de tappra försök Mandela och regeringen gjort att förändra landet till ett i-land så lyckades man inte riktigt. 

Den mängd nya jobb man utlovade har än inte lyckats, istället raserades stora delar av det land som de tidigare regeringarna byggt upp under den stora finanskrisen 2008 då en miljon jobb försvann på grund av nödvändiga nedskärningar på arbetsmarknaden.

Än idag är det en mycket hög arbetslöshet i landet och i samband med det finns fattigdomen kvar. Därmed består många av de utmaningar som Sydafrika stod inför efter valet 1994 fortfarande, och trots att en större svart medelklass börjar synas så är 9 av 10 låginkomsttagare inte vita. 

Apartheid lämnade ofantligt djupa sår i Sydafrika som land och i den Sydafrikanska politiken. Att det kommer ta ännu ett antal år att plåstra om de såren på olika sätt är ingen oklarhet, men att Sydafrika har kommit en extremt lång väg de senaste 20 åren är inte heller det. 

Rasismen startade långt innan Apartheids start, men Apartheid kan vara en av många anledningar till att det fortfarande är ett så stort problem runt om i världen. Detta då konflikten inte utspelade sig för mer än 22 år sedan och händelser som Apartheid tar längre tid än så att låta passera. De människor som stod för Apartheid under den tiden det var verkat lever än idag, och tankesätten om att vita är bättre likaså.

Hur kunde konflikten förhindrats?

Apartheid var inte ett klassiskt krig som uppkom över en natt eller utlöstes av en specifik händelse, likt andra konflikter. Istället var det ett samhällssystem som uppkom under en längre period med hjälp av normer och nya lagar. Konflikten grundar sig i fördomar, klasskillnader och olika typer av maktspel. Till skillnad från ett krig som uppstår över en natt, där det är enklare att konkret säga vad som kunde gjorts annorlunda grundar sig denna konflikten i många års rasförnedrande och rasåtskillnader. Därför blir det svårt att konkret säga var man skulle börja för att förhindra konflikten.

Och med tanke på att rasismen hade funnits långt innan Apartheid kom i bruk så hade man som sagt varit tvungen att förebygga rasismen redan från början, så långt bak i tiden, detta hade förebyggt en del andra konflikter också. Kanske hade man fått göra det genom att skapa lagar som sa att rasistiska uttalanden eller handlingar skulle vara straffbart. Rasism är tyvärr och har länge varit en naturlig del i vårt samhälle, en del som vi till och med idag har svårt att förhindra. Att gå in under tiden då apartheid ägde rum och försöka förhindra rasism är alltså svårt. 

Hade kolonisering och slaveriet i Sydafrika aldrig existerat hade Apartheid aldrig funnits och rasismen runt om i världen hade varit betydligt mindre idag. Koloniseringen berodde endast på att handelsmännen och andra rika män i Europa var maktgalna och ville utvidga sina möjligheter inom industrierna och handeln. För att kunna göra detta behövdes det mer varor och mer gratis arbetskraft som man inte hade i sina respektive länder. Därför tog de sig utomlands och erövrade länder, i detta fallet Sydafrika, där de fattiga icke vita afrikanerna togs som slavar, och varorna fanns.

Alltså hade man behövt stoppa slavhandlarna och skapa lagar som varit emot slavhandeln och rasismen. Detta hade gjort att de svarta fått behålla sin plats i samhället och därför slippa hamna i underläge hos de vita i framtiden. Dock så hade handelsmännen så pass stort inflytande hos lagstiftarna och pengarna man drog in fungerade som ett styrkebesked för landet, så en lagändring var aldrig aktuell.

Problemet som uppstår i samband med att man skulle stoppa slavhandeln med hjälp av lagar är att de som bestämde över lagar och politik under den tiden var vita och för det mesta själva rasister. Detta ledde till att de som sagt själva höll med om att slaveriet och rasismen var rätt, vilket som sagt försvårar lösningen. 

Den enda lösningen för att förebygga konflikten som hade kunnat ske precis innan Apartheids start hade varit om länderna runtomkring agerat. Hade alla länder som handlade med Sydafrika slutat sin handel med landet redan innan Apartheid hade brutit ut för mycket kunde det nog ha förebyggts. Alltså exakt samma sak som senare hände och löste konflikten, men 45 år för sent. Problemet här är att länderna runt omkring inte ville förlora en viktig inkomstkälla och en stabil handelspartner i onödan. Man visste inte heller vid detta laget hur pass grovt Apartheidsystemet skulle komma att bli.

Källor:

http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/apartheid

http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/sydafrika/statsskick-och-politik

https://sv.wikipedia.org/wiki/Apartheid

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sydafrikas_historia-

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sharpevillemassakern

http://blog.svd.se/historia/2013/12/07/apartheidsystemets-uppgang-och-fall/

http://natgeo.se/folk-och-kultur/politik/efter-apartheid-mandelas-barn

Källkritik:

Nationalencyklopedin

http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/apartheid

http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/sydafrika/statsskick-och-politik

(hämtad 2016-10-12)

NE är ett svenskt kunskapsföretag. Detta är en väldigt bra och pålitlig källa. Alla artiklar är skriva av ämnesexperter och skribenter som i sin tur har sina källor väl formulerade och lättillgängliga på sidan. All information på sidan blir granskad vilket ger ännu mer tillit och är ännu en faktor som bekräftar att källan är objektiv. Eftersom vår skola i sitt erbjudande att ”betala” våra konto på sidan bekräftar att den är anpassad för skolarbete får jag ytterligare trygghet i att källan är pålitlig. Dels för att det visar på att skolan litar på källan och tycker den är användbar, men dels för att det lägger en extra press på att all information som publiceras ska vara korrekt då den används i utbildningssyfte.

Författaren till texten heter Björn Kumm och är en svensk journalist som bl.a jobbat för Aftonbladet tidigare i sin karriär. Detta ger mig en trygghet i att källan är dels pålitlig men även välskriven och att inga missförstånd råder i texten som det kan komma att göra då en mer orutinerad person har skrivit texten.

Då källorna jag använde mig av från NE handlade om Apartheid och Sydafrikas politik var de mycket relevanta och användbara till arbetet. Texterna beskrev tydligt händelserna och visade upp olika bilder av situationen, alltså hur de utsatta reagerade, hur de vita agerade och hur omvärlden senare kom att agera. Detta gjorde texten till både användbar, intressant och lärorik. Att texten också gav mig en större förståelse för konflikten var bra då det gör det mycket lättare att skriva ett arbete om det om man har en större förförståelse. 

Wikipedia- 

https://sv.wikipedia.org/wiki/Apartheid- Senast ändrad 24 maj 2016

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sydafrikas_historia

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sharpevillemassakern

Att Wikipedia kan vara en osäker källa är inget jag tvivlar på då vem som helst kan ändra i den, men om man är varsam med sitt användare av den tycker jag att det kan vara helt okej att använda den, i vissa situationer. T.ex när man ska skriva en text om Apartheid, 9/11, andra världskriget eller en liknande händelse kan den vara okej. Detta eftersom så pass stora händelser är vanliga och populära att läsa om bl.a i det syftet jag gjorde det i, men även andra. Då texterna ofta läses, av bl.a människor som är kunniga i ämnet, minskar chansen för fel kraftigt. 

Trots att källan i detta fallet var relativt pålitlig så valde jag att jämföra den med andra källor, något som är mycket viktigt om man inte helt litar på sin källa. Då den information jag valde att använda mig av från Wikipedia stämde överens bl.a med NE så tyckte jag det var okej. 

Ett problem med källan är att man sällan vet vem skribenten är och även om författaren är utskriven är det mycket oklart vilken förkunskap personen har om ämnet. Dessutom kan detta leda till att texten blir vinklad och partisk vilket inte är bra i de allra flesta fallen. Speciellt om det är en omedveten vinkling där det inte framgår tydligt vilket budskap som ska förmedlas i texten. Om man ska ge ett exempel i en text som handlar om Apartheid kan det vara ifall en som är i generationen efter de utsatta svarta och en som är i generationen efter de regerande vita skulle skriva samma text om händelsen. Förmodligen skulle vinklingen på deras texter bli helt olika då de har upplevt och förmodligen tycker helt olika saker angående händelsen. 

Mitt sätt att undvika detta var att själv försöka se om det kunde finnas någon vinkling på texten och att jämföra den med en mer pålitlig text. 

SvD-

http://blog.svd.se/historia/2013/12/07/apartheidsystemets-uppgang-och-fall/ (7 december 2013)

Den här artikeln är skriven av Dick Harrison och publicerad på Svenska Dagbladets hemsida.

Artikeln är mycket pålitlig och relevant i ämnet. I artikeln beskrivs det tydligt hur Apartheid kom till styret och hur det senare föll, samt varför. Det var en mycket välskriven artikel men väldigt intressant och användbar information och fakta.

Den beskrev tydligt och välutvecklat konflikten och man fick en klar bild av det som författaren beskrev. 

Källan är mycket pålitlig då det är en tidning som är omtyckt i hela landet, den har funnits i över 100 år och är en mycket stor och populär tidning i Sverige. På källan står det utgivningsdatum, författare, chefredaktör, ansvarig utgivare mm för hemsidan. Detta gör att mitt förtroende för källan växer yttre.

Artikeln är skriven av historieexperten Dick Harrison. Han har medverkat i flera rikssända historieprogram som en av experterna och han har skrivit flera olika texter och böcker och skriver regelbudet artiklar i tidningen Populär Historia, dessutom har han varit knuten till Nationalencyklopedien som granskare och expert av historiskt material. 

Att artikeln är skriven av en så påläst och pålitlig historieexpert ger mig ännu mer trygghet i att källan faktiskt är användbar.

Om den information om källan jag nu givit ännu inte övertygar så finns det ännu en sak som gör källan pålitlig. Detta är att källan fanns länkad inne på SO-rummet som också är en pålitlig källa.