Nyheterna var fulla av den, i dagstidningarna svärmade den och ute på gatorna var folk som galna. Det var den största kalabaliken som Jag någonsin hade skådat med mina egna ögon.
På den lilla skrangliga tvn stod en gammal gubbe som jag inte tyckte såg speciellt snygg ut och skrek, ”TÄNK ER! TRE MILJONER KRONOR TILL TRE LYCKLIGA PERSONER!”. Det var så att Svante Bolmesson, landets rikaste man hade för någon vecka sedan avslöjat att han hade gömt tre askar med 1 miljon i vardera någon stans i det avlånga landet, ingen hade vetat var förrän idag. Idag hade han avslöjat att en av dem låg någonstans i min stad.
Trots att staden var alldeles för stor för att kunna hitta en liten guldig ask i så hade större delen av invånarna gett sig ut för att leta. Jag var också sugen, men hade redan innan jag ens börjat leta gett upp hoppet om att vara först på asken. Mamma var ute, hon hade bra sagt ”Om jag hittar den kanske vi inte behöver äta makaroner och köttbullar varje dag, och du kanske får komma ut ur landet för första gången”. Jag log och sa bara ”lycka till” sarkastiskt eftersom jag visste att hon aldrig skulle hitta den. Vi hade aldrig haft råd att åka utomlands och hade alltid haft det tufft ekonomiskt i vår familj så om hon mot alla odds hittade asken skulle vi bli lyckligare än någon annan.
Utanför fönstret var folk nere i soptunnorna, uppe på taken och de gick och kände på varenda tegelsten om det var någon lös som gick att dra ut. Just därför hade jag nästan redan gett upp min jakt. Varje hörn var det redan letat i.
Jag klädde på mig och satte mig sedan ner för att äta frukost i lugn och ro. Jag började fundera på vad Svante Bolmesson, miljonären, egentligen får ut av den här leken. Han har aldrig varit den typen som skulle bli glad av att se någon annan vara lika, eller i närheten av lika rik som honom. Inte heller skulle han njuta av att se någon bli lycklig. Det enda jag kom fram till var att han skulle njuta av att se folket leta som idioter, och stoppa sina huvuden i soptunnor. Det är det enda han möjligen skulle kunna njuta av. Kanske allt till och med är riggat, han kanske inte alls har gömt någon ask utan bara sagt det för att få folk att bli galna.
När telefonen ringde visste jag direkt att det var Frederik, och jag visste vad han hade att säga också. Jag tog upp telefonen och svarade.
-Hej Frederik, sa jag utan att egentligen veta att det var han.
-Pandora, möt mig i kojan om en kvart är du snäll, jag dör av tristess och av att se allt det har kaoset utanför mitt fönster, svarade han med lite stressad röst.
-Hahaha, ja vi ses där jag går direkt.
-Thank god, ses snart.
Det var detta jag gillade med honom, han var så lätt att vara med och prata med, och vi var så lika. Vi gillade samma saker, ogillade samma saker, betedde oss likadant och gillade varandra. Dock så har jag och Frederik aldrig varit något mer än kompisar, och kommer aldrig bli det heller. Vi har bestämt att inget ska få förstöra våran vänskap.
När jag kom fram till kojan så såg jag att Frederik redan satt där och väntade.
-Har du varit här länge? frågade jag.
-Nej jag kom precis, sa han med en lite mystisk röst som om han döljde något.
Framför honom låg en liten guldig ask. Jag skrattade och sa sarkastiskt:
-Nä men grattis du hittade asken, nu är du miljonär, haha.
-Nä men grattis du hittade asken, nu är du miljonär, haha.
-Ja det gjorde jag ju faktiskt, glömde anmäla det dock, så folk vet inte att den är upphittad, svarade han med en lugn röst.
Jag blev först förvirrad och förstod inte poängen. Frederik skulle aldrig skoja om något sånt för det tycker varken han eller jag är kul, vår humor är annorlunda. Han vet också att jag inte skulle gått på det, jag har aldrig vart den lättlurade typen. Han försökte lura mig till att äta en mask när vi var små, lyckligtvis så kom jag på honom och det slutade med att han själv åt den utan att veta om det. Efter det har han aldrig försökt lura mig igen. När han öppnade asken så låg där inga pengar, bara ett vitt papper med några handskrivna rader i svart bläck. Han lyfte upp pappret och läste upp vad det stod.
”Grattis, du är nu en vinnare eller miljonär om det är så du vill se det. Du har nu hittat en av tre askar och erhåller därav en miljon kronor. Sök nu upp mig så är pengarna dina”.
Det första som slog mig var att den i min åsikt löjliga leken faktiskt var på riktigt. Jag hade varit skeptisk till det från början och tänkt att allt var lögn, men det var på riktigt.
Texten var slarvigt skriven och längst ner fanns Svante Bolmessons signatur. Jag blev chockad, rädd, förvånad, förvirrad, glad men mest överraskad.
-VA? var det ända jag kunde få ur mig.
Frederik satt bara kvar nästan helt oberörd och log.
Efter en stund hittade jag orden igen.
-VAR HITTADE DU DEN? skrek jag.
-Igår kväll på väg hem från dig, sa han fortfarande med lugn röst.
Jag blev lite sur och förvånad över att han inte hade berättat något för mig tidigare så jag frågade:
-Varför sa du inget?
-Ville berätta det för dig nu istället, var ju tvungen att se ditt ansiktsuttryck. sa han.
Jag rynkade på pannan mot honom.
-Helt klart värt väntan, sa han och skrattade.
Vi båda skrattade och började sedan prata mer om asken.
Han berättade om hur glad och chockad han själv hade blivit när han såg den lilla guldiga asken ligga intill husväggen. Den hade smält in så bra i väggen att Frederik hade blivit chockad att han ens kunde se den. Det såg ut exakt som en liten låda med sladdar eller el som bara var där, inget som någon skulle tänkt på. Trots det hade han, med sina hök ögon sett den lila guldiga asken, lyft upp den och tagit hem den. Hela vägen he hade han varit rädd för att någon skulle se den och ta den från honom med våld.
-Vad ska du göra då? utbrast jag i lycka.
Han tog upp den med båda händerna och förde den mot mig.
-Ge den till dig hade jag tänkt. svarade han med en ljus röst precis som om han plötsligt hade blivit nervös.
Jag kände hur jag blev röd i hela ansiktet, fick gåshud och var nära till tårar. Trots det var ”va?” det enda jag kunde få ur mig.
Han var tyst och log mot mig.
-Frederik är du dum eller? Du har precis hittat en miljon kronor och du tänker ge bort dem till mig. Har du inget vett i huvudet eller? Du måste tänka först innan du gör någonting med dem. Och vad kommer dina föräldrar säga lixom?
-Jag har redan tänkt igenom det noga och jag vill verkligen ge den till dig. Och mina föräldrar, de kommer aldrig veta om att jag haft den. Det var ju du som hittade den.
-Men varför ger du den till mig? Jag var fortfarande i chock och förstod ingenting.
-Pandora, du och din mamma behöver den mer än jag. Jag klarar mig, men du lär få komma utomlands med de pengarna tror jag. Jag vet att du vill det, och att ni verkligen behöver dessa pengar. Jag har märkt att ni har kris hemma även om du inte vill erkänna det.
-Nej Frederik, jag kan inte ta emot den. Det förstår du väl? nästan skrek jag mot honom.
-Ta den och gå direkt till pressen, du kommer på så sätt få kontakt med Svante och få DINA pengar.
För en sekund så trodde jag att jag skulle svimma. Jag lade mig ner på golvet och började andas tungt och djupt. Jag låg och tänkte efter, vad hade precis hänt? Varför var Frederik så snäll mot mig, jag skulle aldrig kunna betala tillbaka för det här. Jag skulle aldrig kunna ge honom en miljon kronor. Tänk att man har en sådan vän, som sätter mig framför honom själv. Han tänkte på mig direkt istället för att gå till pressen och ta pengarna själv. Bara för att vi har det sämre ekonomiskt än hans familj.
Fredrik lyfte upp min rygg och stöttade den med sin arm. Han gav mig ett glas vatten och jag drack det som om jag inte hade druckit på dagar.
-Pandora, kom ihåg att det är din ask nu. Ingen annans. Det är Pandoras Ask! sa han bestämt.
Han la ner mig på golvet igen och började gå ut ur kojan. Jag reste mig upp och skrek efter honom. Han vände sig om och svarade bara ”Pandoras ask” sedan fortsatte han gå iväg.
Jag ringde min mamma och berättade allt som hade hänt. Hon kunde precis som jag inte förstå någonting, men rådde mig att gå ut på gatan och hitta pressen. Det var bäst att nyheten kom ut så snabbt som möjligt.
Jag gick ut på gatan med asken i jackfickan. Trots att jag skulle berätta nu så ville jag inte att någon skulle se den, det kunde hända vad som helst. Jag skakade i hela kroppen och tittade rätt ner i marken. När jag kom fram till en kameraman som stod och filmade galenskapen som skedde på gatorna så lyfte jag långsamt upp asken ur fickan. Så fort kameramannen fick syn på den så riktade han kameran mot mig, han började skrika någonting och en kort tillfixad dam kom springande med en mikrofon i handen. Innan jag visste ordet av det hade jag svarat på ett dussin obetydliga frågor om allt från mig själv till vad jag skulle använda pengarna till.
Sista frågan hon ville ställa var ”Var hittade du asken då, och hur kunde du som knappt letade hitta den?”.
Jag svarade som det var och berättade om Frederik. Han skulle säkert bli sur, men jag brydde mig inte. Jag förstod fortfarande ingenting och var fortfarande inne i en stängd bubbla där nästan allt omkring mig var obetydligt. Folk skrek åt mig, pratade med mig, frågade mig frågor och försökte ta asken från mig. Allt nästan utan att jag märkte någonting.
Några månader senare åkte jag Frederik och min mamma till Spanien. Och har redan fler resor inplanerade. Jag fick uppleva massa roliga saker som aldrig skulle varit möjligt om det inte var för Frederik. Jag hade så mycket att tacka honom för, han gav ju mig trots allt Pandoras Ask.