Ludwig Van Beethoven
Ludwig i tidig ålder
Ludwig van Beethoven är en av världens mest välkända kompositörer både under tiden han levde men främst efteråt och än idag.
Han föddes i Bonn som är en stad i västra Tyskland, år 1770. Några år senare fick han två yngre bröder som båda två levde till vuxen ålder, vilket inte var helt vanligt under denna tiden då levnadsstandarden inte var så hög som den är idag.
Hans mamma var en vacker, trevlig och ordentlig kvinna, precis som man skulle vara på denna tiden. Att detta kan ha speglats på Ludwigs beteende och personlighet är inte omöjligt. Hans pappa däremot var annorlunda, han var en sångare, men var mest känd för att ha problem med alkoholen, även hans pappa påverkade troligtvis hans beteende och personlighet mycket.
Ludwigs farfar var däremot en duktig, välkänd och populär musiker i staden. Han var en av de personer som hade mest inflytande på Ludwig och inte minst gav honom en positiv bild av musiken redan från ung ålder.
Redan i väldigt ung ålder började Ludwigs pappa ge honom lektioner i musik på ett väldigt tufft och brutalt sätt som skulle sätta spår i honom för livet. Det var inte ovanligt att han grät i samband med lektionerna då hans pappa slog honom vid minsta lilla misstag.
Den unga Beethoven blev ofta piskad eller inlåst i källaren för att han gjorde misstag vid spelandet.
Ludwig var mycket talangfull inom musiken redan i hans unga år, om det beror på hans pappas lektioner eller om det var en begåvning är oklart, det mesta tyder på en kombination. Hans kreativa förmåga inom musiken skulle göra honom bättre än någon kompositör både innan och efter hans tid varit.
År 1778 ordnade Ludwigs pappa hans första publika framträdande, i hopp om publicitet och framgång. Men trots att Ludwig spelade bra så ledde det inte till någon framgång.
Han fortsatte spela, men det skulle dröja till hans genombrott.
1784 hade Ludwigs pappas alkoholism gått så långt att han inte längre kunde stötta familjen ekonomiskt eller på andra sätt. Därför bestämde Ludwig och hans mamma att han skulle ansöka om jobb som assisterande hovorganist. Lyckligtvis fick han jobbet.
År 1787 bestämde hovet sig för att skicka Ludwig till Wien, Europas huvudcentrum när det kom till musik och kultur, där hoppades han få studera tillsammans med Mozart. Där finns dock inga bevis på att Mozart och Ludwig någonsin träffades, eller studerade tillsammans utan det är endast spekulationer. Men efter endast ett par veckor i Wien så fick Ludwig reda på att hans mamma blivit sjuk så han återvände till Bonn. I hans hemstad fortsatte hans framgångar och han var stadens mest lovande unga kompositör.
När den heliga romerska kejsaren Joseph dog 1790 fick den unga Beethoven uppdraget att komponera ett musikaliskt minnesmärke i hans ära. Utav oklara skäl blev verket aldrig framfört, men över 10 år senare hittades verket och ses nu som hans första mästerverk. Verket gavs namnet ”Cantata on the Death of Emperor Joseph II”.
Hans musikaliska begåvning i förening med goda kontakter i den wienska högadeln, ledde snart till betydande framgångar, särskilt som pianist.
Han fick mer och mer uppmärksamhet både som improvisatör och solist för sina egna verk, och även som tonsättare.
Sommaren 1801 berättade Beethoven för en nära vän att han upplevt problem med hörseln under den senaste tiden. Problemen gradvis försämrades. 1818 hade det lett till att han nästan helt var döv.
Beethoven hade mycket stora brister i sin bildning, förutom när det kom till musiken, men bestämde sig ändå för att börja läsa på och blev extremt beläst och drevs av en passionerad romantisk revolutionstro på rätten för var och en att leva i frihet och värdighet och med skydd från de mäktiga.
När Napoleon Bonaparte lät sig själv krönas som kejsare tog Beethoven tydligt ställning genom att riva dedikationssidan ”Eroican” och hans hyllning till frihet och broderskap i den nionde symfonin.
Alltså åstadkom han inte bara musikaliska underverk utan gjorde även en liten politisk insats.
Wienklassicismen och dess struktur
Wienklassicismen är den epok där bl.a Wolfgang Amadeus Mozart, Joseph Haydn och Ludwig van Beethoven var aktiva och populära inom musikbranschen. Epoken förknippas med Wien då det var ett huvudcentrum för den då moderna musiken och de kända kompositörerna. Termen classicism härstammar från latinets classicus vilket betyder ”en medborgare av högsta rang eller klass. Med andra ord kan wienklassicismen talas om som en av den ”finaste” och mest betydelsefulla epoken.
Epoken varade på ett ungefär mellan 1750-1815.
Musiken under epoken var väldigt klassisk och beskrevs som relativt enkel och elegant. Under barocken var musiken ofta uppbyggd av flera stämmor, eller hade kontrapunktiska element. Alltså var musiken då i regel tätare och tyngre på grund av detta än vad den skulle komma att bli under Wienklassicismen. Under Haydn och Mozarts tid övergick den mer till att vara homofon, alltså är en melodi ackompanjeras av ackord, och inte av andra melodier.
Musiken var uppbyggt på ett väldigt elegant, symmetriskt, balanserat och proportionerligt sätt. Musiken var väldigt strukturellt logisk och inte lika blandad som den tidigare i historien hade varit.
En annan annorlunda bit under epoken var att det fanns mycket variation i var enskilda stycke. Under barocken hade oftast var stycke konstant stämning och dynamik som under den senare epoken ofta ändrades mellan glatt, hoppfullt och sorgset, i ett enda stycke. Detta kallas i en symfoni att det finns ett huvudstycke och ett sidostycke i samma stycke.
Dessutom blandade man tempot i låten vilt då svagt och starkt samt snabbt och långsamt kunde skifta ett flertal gånger genom låtens gång.
En annan aspekt på musiken under Wienklassicismen var att musiken var väldigt förutsägbar och upprepande. Alltså man använde samma melodier flera gånger vilket gör musiken ytterst förutsägbar och enligt en dels åsikt lite tråkig.
Melodierna under Wienklassicismen var ofta kortare till skillnad från barockens melodier som vanligtvis var väldigt långa. Långa melodier går inte ihop med balans, enkelhet och symmetri vilket ledde till att melodierna kortades ner i samband med att musiken i världen förändrades.
Kompositörerna under denna tiden använde sig av små enkla melodisnuttar. Av de snuttarna byggde de upp starka, mäktiga och storslagna musikstycken. Beethovens ”5th Symphony” eller ”femte symfonin” är ett exempel på detta.
Beethoven- 5th Symphony -https://www.youtube.com/watch?v=W2qW6fOtAMY
Om man lyssnar från 2.41 så hör man först en välkänd melodi och sedan vid 3.02 börjar låten att ”explodera” men trots detta är det nästan exakt samma melodi som spelas bara lite starkare.
Om man sedan fortsätter lyssna från ca. 3.07 så hör man att det är lite dystert och mörkt vilket sedan snabbt övergår till mer glatt och positivt redan vid 3.17, i samma stycke. Bara några sekunder efter det varit glatt så blir det mer dystert igen. Detta representerar alla de tempo och känsloskiftningar som vanligtvis fanns med i Wienklassicismens musik.
Musiken är dock väldigt förutsägbar och följer i princip samma melodi genom hela låten vilket också var en återkommande sak inom musiken under denna epoken.
I detta verket har Beethoven använt sig av sonatform. Detta innebär att det finns ett huvudtema och ett bitema i låten, lite som en kärna och sedan en yttre drivkraft i musiken. Just kärnan är det som man hör i början av verket som sedan följer samma takt genom hela låten, men ändrar toner, hastighet samt känsla. Detta hör man tydligt om man lyssnar på de första 4 sekunderna av videon och hör expositionen där huvudtemat blir presenterat och sedan fortsätter lyssna de nästkommande 20 sekunder där temat är samma men hastigheten och känslan drastiskt förändras. Denna biten kallad genomföring. Sedan vi 1.20 i videon så kommer återtagningen. Vid återtagningen hör man en repris på expositionen.
Epoken speglad i musiken och hur den skiljer sig från tidigare epok
Man kan tydligt höra och peka ut de här karaktärsdragen i t.ex Beethovens välkända piano solo stycke Für Elise där han spelar samma melodi genom hela låten men humöret skiftar mellan sorgset och glatt ett flertal gånger under styckets passage.
Ännu tydligare hörs det i hans verk ”Coriolan Overture” där musiken genom hela låten är väldigt klassisk och relativt enkel, samtidigt som den ständigt byter tempo, takt och känsla. Att lyssna på ett stycke som det har beskrivits av många som en känslosam berg-o-dalbana då humöret och känslan i låten går från glatt till sorgset flera gånger under korta perioder. Det som gäller ”Coriolan Overture” gäller också för Mozarts verk ”Eine kleine Nachtmusik”, flera andra verk av de båda tonsättarna och flera andra tonsättare under epoken följde i samma spår.
I Mozarts verk Eine Kleine Nachtsmusik är det också väldigt tydligt att han har använt sig av samma melodi genom hela låten då den upprepas gång på gång. Man kan också märka på den att den skiftar lite i tempo men inte så mycket i känsla då den är relativt glad och positiv genom hela. Men i vissa perioder går den ner och dämpas en aning för att sedan explodera och få en ökad effekt på de starka tonerna. (Om man lyssnar från 1.52 i låten så hör man att det börjar väldigt glatt och vid ca. 1.58 går tempot och även volymen i låten ner mycket för att sedan vid 2.13 explodera upp igen). Detsamma händer flera gånger under låten och till skillnad från den vanliga mallen från Wienklassicismen vad gäller musiken bryter detta stycket mot det då den faktiskt följer samma känsla hela tiden.
En stor skillnad mellan musiken under barocken, som var den tidsepok innan Wienklassicismen och musiken under Wienklassicismen var hur låtarna var uppbyggda. T.ex att i de allra flesta verken under barocken så behöll låtarna ungefär samma stämning genom hela låten. T.ex om låten inleddes sorglig så var den mer eller mindre i samma stämning under hela stycket. Detta skilde sig enormt mycket mot Wienklassicismens musik där stämningen kunde komma att förändras ett flertal gånger snabbt, t.o.m under samma stycke. Självklart fanns det undantag, i bl.a operamusiken under barocken.
Under både Barocken och wienklassicismen var det vanligt med opera och oratorium. Detta var något som framkommit under Barocken och som hade sin storhetstid under klassicismen.
Vad gäller rytmen i musik under barocken var förändringar väldigt ovanliga och styckena följde samma takt genom hela låten. Under denna epoken var man även lite mer vågad och arbetade med rytm på ett nytt sätt. Här var rytmen flexibel, motsatsen till vad den var under barocken.
Under finns det exempel där man kan höra tydliga skillnader mellan barocken och Wienklassicismen.
Beethovens verk, Coriolan Overture-
Sebastian Bachs verk- Air Suite Nr. 3-
https://www.youtube.com/watch?v=ZS-HWIFyLsE
Lyssnar man på de båda styckena hör man att den första låten som kommer från klassicismen skiftar extremt mycket i tempo och humör medan det andra stycket som kommer från barocken följer en väldigt jämn väg genom hela låtens gång. Den har samma takt och ger samma känsla hela tiden. Medan Beethovens verk kan beskrivas som en emotionell berg-o-dalbana kan det andra verket mer beskrivas som en lugn och solig sommardag. Detta är endast liknelser på hur olika verken egentligen är.
Källor:
Wikipedia- https://sv.wikipedia.org/wiki/Ludwig_van_Beethoven
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar