Den magiska dörren

Kap 1

Jag visste inte vart jag skulle gå, vem som gick i min klass, vad jag skulle ha som första lektion eller vad mina lärare hette. Det enda jag visste var att jag var nervös. Första dagen på en ny skola hade alltid känt jobbigt, men detta kändes värre än någonsin förut. Alltid tidigare hade jag känt någon annan i min klass, eller på skolan. Men nu kände jag ingen, alla som gick förbi mig i korridoren var främlingar, jag hade aldrig sett någon av dem förut. Jag letade en stund och hittade till sist mitt klassrum, det var på andra våningen och hade en stor skylt där det stod 8A på.

Jag gick in i klassrummet och kände hur alla stirrade på mig. Rummet var ganska litet och det såg väldigt trångt ut. Hela rummet var fullt med bänkar och bord. På alla väggar satt det stora teckningar och tavlor. Längst fram i klassrummet satt en stor whiteboard tavla som var fylld med text. Bredvid tavlan satt det en liten klocka med svart ram. Klockan visade fem över åtta, och jag hade blivit fem minuter sen till min allra första lektion på Stenhagsskolan. Min lärare hade fortfarande inte märkt att jag kom in i rummet eftersom hon var upptagen med att skriva på tavlan. Jag harklade mig för att få hennes uppmärksamhet, och det funkade. Hon vände sig om och såg på mig. Hon hade ljusbrunt, långt, lockigt hår, bruna ögon och rosa läppstift. I öronen hade hon långa blåa örhängen som slog emot hennes hud varje gång hon rörde på sig. Hon hade en marinblå skjorta, en svart kjol och låga svarta klackskor. Hennes kläder påminde mig om min mammas kläder. Även om jag stod några meter från henne så kunde jag känna en stark doft av kvinnoparfym.

-Hej, du måste vara Michelle, sa hon med en glad och spänd röst.

-Ja, det är jag, svarade jag.

-Jag heter Anna och jag är din matte och svenska lärare.

Efter hennes lilla presentation av sig själv så bad hon mig att gå fram och ställa mig framför hela klassen och berätta lite om min själv. Detta var något som jag var bra på och något som jag hade behövt göra på alla mina tidigare skolor. Jag berättade lite om mig själv, vad jag gillar att göra, lite om min familj och lite om mina tidigare skolor. Jag tittade ut över klassrummet och alla mina blivande klasskamper. Av de 22 stycken som satt i klassrummet så såg bara tre stycken ut att verkligen lyssna på vad jag sa. De resterande 19 satt antingen med sina mobiltelefoner, tittade ut genom fönstret eller viskade med den som satt bredvid. När jag var klar med min introduktion så sa läraren till mig att sätta mig på den enda lediga platsen i rummet. På bänken stod en stor vit skylt med mitt namn på och så låg där några böcker. En engelska bok, en matte bok och en religions bok. Jag satte mig ner och kollade lite närmare på böckerna.

Klockan tio ringde klockan och alla for ut ur klassrummet. Jag gick precis som alla andra ut på skolgården. Det var en stor gård med många olika aktiviteter att göra. Där fanns en sandlåda med en klätterställning, och några gungor och bakom några buskar så fanns det också en fotbollsplan.

Jag gick och satte mig på en av bänkarna vid sidan av skolgården. Efter några minuter så kom tjejen som jag hade suttit bredvid i klassrummet. Hon presenterade sig och jag gjorde detsamma. Hon hette Mia, hon gick på fotboll och hon gillade matte. Det var vad hon hann berätta för mig. Hon verkade snäll och hade bra humor. Vi pratade hela rasten och när klockan ringde blev jag överraskad över hur snabbt rasten hade gått.

Efter skolan skulle jag följa med Mia hem, hon hade frågat mig om jag ville följa med henne hem och jag var intresserad av att få en ny kompis på skolan. När hon frågade om vi kunde gå hem till mig berättade jag för henne att hela huset var fyllt av flyttkartonger och att det var väldigt stökigt. Eftersom mina föräldrar har svårt att få fast jobb så har vi de senaste 4 åren tvingats att flytta runt mycket, och jag har tvingats byta skola flera gånger. Jag hoppas att detta är den sista gången vi flyttar eftersom det har blivit väldigt jobbigt för mig med allt. Att flytta är inte lätt och inte roligt. Jag har flera gånger behövt lämna mina kompisar och min skola. Och sen behövt skaffa nya vänner och passa in på en ny skola. Mina föräldrar tänkte aldrig över att jag inte tyckte det var så kul att flytta runt så ofta. De tänkte mest på sig själva.

På väg ut från skolan såg jag något som jag inte hade sett på hela dagen. Bredvid den stora entrén fanns det något konstigt. Ett litet konstverk som föreställde en boll med ringar som svävade runt den, ungefär som planeten Saturnus. Med konstverket var det inget konstigt, men det som var bakom den var. Det var en mycket liten grå dörr utan handtag. Jag förstod direkt att det var något speciellt med dörren, och att det var något speciellt bakom dörren. Statyn stod förmodligen där för att gömma dörren, men jag såg den ändå.

-Vad tittar ni på? en sur och arg röst dök upp bakom mig och Mia. Utan att ha sett personen förut förstod jag att det var vaktmästaren eftersom han höll en sopkvast i högra handen. Han hade långt grått rufsigt hår, gula och få tänder i munnen, en grå t-shirt och slitna och smutsiga målar byxor. Han såg inte särskilt glad eller snäll ut. Han tittade på oss och sedan vidare mot dörren.

-Stick nu ungar. Hans röst var ännu argare och surare än första gången och jag blev rädd, men jag fortsatte titta på dörren. Jag förstod att han ville skydda dörren och vad som än fanns bakom den.

”Vi ska precis gå” svarade Mia och drog med mig ut ur skolan. Hon berättade för mig att man inte ska prata och inte ens titta på honom och att ingen vet vad han heter. Han är fortfarande anställd eftersom ingen har någon riktigt bra anledning att sparka honom eftersom han sköter sitt jobb bra. Men alla elever är rädda för honom. Jag blev också lite rädd för honom bara utav hans röst och utseende.

Kap 2

Resten av veckan funderade jag över dörren och vad som skulle kunna vara bakom den. Jag kunde inte komma på vad det kunde vara som var värt att gömmas av vaktmästaren. Vad som var så viktigt att gömma och täcka för med statyn. Det fanns inget som jag kunde komma på.

På väg ut från skolan en dag så tittade jag än en gång på dörren, denna gången var det något annorlunda. Under dörren så låg något vitt, det såg ut som ett papper. Jag tittade mig snabbt omkring och bekräftade att jag var ensam. Med en snabb rörelse så sprang jag fram till dörren och tog tag i pappret.

-VAD GÖR DU? Jag hoppade till. Den arga vaktmästaren hade kommit tillbaka, han såg ännu argare ut än vanligt och han blev bara rödare och rödare i huvudet.

-Jag tappade mitt papper bara, jag tog upp lappen och gick med långa och snabba steg ut ur byggnaden. Jag sprang mot min cykel, hoppade på den och började cykla.

Jag cyklade allt vad jag kunde, men det var nog lite för snabbt. Vid en av de kurvor där jag alltid cyklar på väg till och från skolan så ramlade jag. Jag fick cykeln ur balans och trillade. Hela mitt vänstra knä var uppskrapat och det kändes som och någon hade dragit av flera lager av min hud. Det hade blivit ett stort hål i mina jeans och Jag har alltid varit den typen som håller inne mycket av sina känslor, och därför började jag inte gråta. Att gråta är ett skönt sätt att bli av med ilska, men jag skulle inte vilja att någon såg mig gråta och tjuta som ett litet barn. En gång i min gamla skola så hade en tjej i min klass som hette Amelie börjat gråta när hon snubblade i korridoren. Det var pinsamt nog att snubbla, men sen så började hon tjuta och skrika som ett nyfött barn, och så skulle jag inte vilja göra. Jag ställde mig långsamt upp, plockade upp cykeln och gick den sista biten hem för att inte riskera att ramla igen.

När jag kom hem så la jag pappret på köksbordet och sedan gick jag till toaletten för att skölja mitt sår. Jag vek upp byxan och tog av mig strumpan, sedan började jag skölja ur såret med vatten. Det gjorde ont och sved. Till sist kunde jag inte hålla tårarna inne. Jag kände en liten tår falla ner för min kind och jag torkade snabbt bort den och försökte sluta. Det var första gången på flera månader som jag grät. Den senaste gången var när jag tittade på en sorglig film. Sådana filmer brukar inte vara några problem för mig, men just den filmer var det. Precis innan jag hann tänka tillbaks mer på filmen så kom jag ihåg pappret. Jag torkade av mitt knä med en handduk och sprang sedan ut i köket.

Jag satte mig ner på en av stolarna vid köksbordet och tog upp pappret. Pappret visade sig vara ett brev som var inne i ett kuvert. Kuvertet var ljust blått med små gula blommor på. På utsidan av kuvertet stod det skolans adress och på avsändaren stod det Ingrid Jansson. Ingrid Jansson var min mormor, men hon dog för 3 år sedan. Det var min mormors kuvertpapper. Hon brukade skicka brev till mig eftersom vi inte träffades så ofta då hon bodde 60 mil från mig. Hennes brev hade alltid det kuvertpappret. Hon skrev långa brev där hon berättade vad hon och morfar hade gjort i helgen, och hur mycket hon längtade efter att få träffa mig igen. Jag sparade alla hennes brev i en låda på vinden och tog fram dem när hon gick bort. Jag läste igenom alla och mindes våra stunder ihop. Varje sommar och vinter sen jag föddes så åkte vi till dem en vecka på sommar och jul- loven. På sommaren bodde de i en liten röd stuga på en av öarna i Stockholms skärgård, och på resten av året bodde de i en liten lägenhet i Stockholms centrum. Efter mormors död så sålde morfar lägenheten och flyttade ut i stugan. Han tyckte att stugan var det bästa stället att koppla av på. Han tyckte inte heller att det var rättvist mot mormor att sälja stugan eftersom det var det stället som hon älskade mest av allt. Morfar var den som tog hårdast på hennes död, han stannade ute i stugan i flera månader och svarade inte på våra samtal eller mail. Till sist åkte mamma ut och kollade till honom, han var ledsen men gick ändå med på att följa med hem till oss. Han stannade hos oss i drygt en månad tills mamma tyckte att han klarade av att åka hem. Varje gång jag träffade morfar efter mormors bortgång så har han känts ensam och nedstämd. Det har tydligt märkts att han saknat mormor och att hon har lämnat ett tomrum i hans liv.

Till sist öppnade jag brevet och vecklade upp pappret. Till och med handstilen var precis som mormors stil. Det var inte på något sätt möjligt att mormor skulle kunna skicka ett brev till mig, och varför skulle det isåfall komma från den mystiska dörren på skolan? Var det någon som försökte driva med mig? Hade jag inbillat mig allt? Trots alla frågetecken så började jag läsa.

Hej gumman!

Mitt käraste barnbarn, jag hoppas verkligen att allt är bra med dig. Du anar inte hur mycket jag saknar dig och resten av din familj. Detta kanske verkar konstigt, men nu är det så att jag behöver din hjälp. Jag kan inte säga vad här i brevet, utan du måste hjälpa mig. Det kanske verkar som något omöjligt, men det är det inte. Med dörren på skolan till hjälp så är det lätt. Jag väntar på dig på andra sidan, och då ska jag berätta vad du ska få göra åt mig. Det enda du måste göra för att få komma hit är att få tag på nyckeln.

// mormor

Kap 3

Klockan ringde och jag gick ut ur klassrummet, på väg ut mot skolgården så slängde jag en blick mot dörren. För första gången så uppfattade jag att där fanns ett nyckelhål på dörren och att den förmodligen var låst. Vem som hade nyckeln och hur jag skulle få tag på den visste jag inte. Jag gick fram och satte mig på huk framför den lilla dörren som förmodligen inte var högre än en halv meter. Jag tryckte ner handtaget och försökte öppna dörren, men det gick inte, den var låst.

-Inte du igen.. Det var vaktmästaren som än en gång hade upptäckt mig när jag var vid dörren. Trots att Mia hade sagt att man inte ska prata med honom så tog jag mig modet att göra det.

-Vad finns bakom dörren? Direkt efter att jag hade sagt mig så ångrade jag mig. Vad skulle nu hända när jag hade pratat med vaktmästaren som man inte borde prata med. Efter några sekunder så svarade han.

-Det är något som ingen någonsin ska veta. Han vände sig om och gick. Han öppnade dörren till hans kontor och jag kom på vad jag hade glömt att fråga.

-Nyckeln då? Han vände sig om och tittade mig i ögonen, det kändes läskigt.

-Jag vill inte att du frågar flera gånger eller att du går nära dörren igen! Hans röst var argare än vanligt och jag kände hur en klump byggdes upp upp i mage. Han gick in i kontoret och smällde dörren efter sig så det ekade i hela korridoren.

Samma kväll låg jag hemma och tänkte på var nyckeln skulle kunna finnas. Jag kom fram till att den antingen fanns gömd någonstans, eller att vaktmästaren hade den. Det fanns ingen chans att jag skulle kunna hitta nyckeln om den var gömd på skolan. Jag var ny och kände inte till skolan och hade inte den blekaste aning om var den skulle kunna ligga. Jag bestämde mig för att ta mig in i vaktmästarens rum och leta efter nyckeln.

Jag bad Mia sätta sig i korridoren och titta när vaktmästaren lämnade skolan. Hade jag satt mig där och han hade sett mig så skulle han misstänka något och kanske inte lämnat skolan. Efter ca 15 minuters väntan så fick jag ett sms av Mia. ”Vaktmästaren lämnade precis skolan!” Jag smög bort till Mia och vi gick tillsammans till hans rum. Vi hade också bestämt att hon skulle sitta vakt utanför rummet medan jag gick in och letade. Om någon kom så skulle hon uppehålla dem och nysa jättehögt så att jag hörde. Jag skulle ta bakdörren ut från rummet och möta henne på andra sidan skolan.

Jag öppnade dörren och gick in. Mitt hjärta bultade lika snabbt som det gör efter att man har sprungit. Jag visste att jag var tvungen att leta och kunde inte fega ur nu. Där luktade instängt som ett rum utan några fönster, men där fanns två små fönster. På ena sidan av rummet stod en stor bokhylla fylld med gamla böcker som handlade om hantverk och hur man bygger med trä. På andra sidan rummet så stod det ett bord intill väggen. På bordet stod en lampa, en burk med pennor och suddgummin och två vita lådor. Så fort jag såg lådorna så började jag tänka på olika ställen där nyckeln skulle kunna ligga. Jag tittade igenom alla lådor, hyllor, bakom saker och ovanpå bokhyllan. I 15 minuter letade jag, men jag kunde inte hitta nyckeln någonstans i hela rummet. Jag bestämde mig för att sluta leta och gå ut. På väg mot dörren så såg jag ett pytteliten hål i väggen, det var inte större än mitt lillfinger. Jag undrade över vad det kunde vara. Till sist så satte jag in mitt finger i hålet och drog mot mig. En liten låda drogs ut ur väggen. Inuti lådan låg en liten guldfärgad nyckel. Jag tittade på den i några sekunder och plockade sedan långsamt upp den ur lådan. Hur kunde den ligga på ett så lätt gömstället? Varför förvarar han den på skolan? Jag visste sedan innan att vaktmästaren inte var den skarpaste kniven i lådan. Men att det var såhär dum han var hade jag ingen aning om. Jag tryckte in lådan i väggen igen och gick ut ur rummet.

Jag öppnade dörren och tittade ut för att se så att ingen var där. Men där var absolut någon där som inte borde vara där. Bredvid Mia stod vaktmästaren, fast med ryggen emot mig. Mitt hjärta började bulta lika snabbt som när jag gick in i rummet. Till min förvåning så hade inte vaktmästaren märkt att jag hade öppnat dörren. Jag stängde långsamt och tyst igen dörren och la tillbaka nyckeln där jag hade hittat den. Sedan sprang jag allt vad jag kunde igenom bakdörren och ut. Jag sprang runt byggnaden och ställde mig utanför den stora entre dörren och försökte lyssna på vad Mia och vaktmästaren pratade om.

-Var är hon? Jag kunde känna Mias rädsla flera meter bort. Jag gick genom dörren och sa

-Ska vi gå Mia? hon sprang till mig och vi gick ut. Hon berättade att han hade kommit in och undrat var jag var. Mia hade försökt uppehålla honom, men det enda han undrade var, var jag befann mig. Hon hade inte svarat, utan bara stått där helt tyst tills jag kom. Han hade trott att jag på något sätt hade tagit mig igenom igenom dörren.

-Varför hostade du inte? Jag tyckte att det var det bästa att göra i den situationen istället för att låta mig nästan bli upptäckt

Dagen efter hade jag bestämt mig för att efter skolan skulle jag gå igenom dörren. Till skolan hade jag tagit med mig brevet från mormor ifall det skulle behövas. Jag såg inte vaktmästaren på hela dagen och hoppades på att han skulle vara sjuk så att jag lätt och snabbt kunde gå in och hämta nyckeln på hans kontor efter skolan. Om framdörren på hans kontor var låst så visste jag en väg så att man kom in genom bakdörren.

Jag gick in på en toalett och satt där och väntade i 30 minuter tills jag trodde att de flesta hade gått hem och lämnat skolan. Jag smög ner för trapporna och bort mot vaktmästarens kontor. Jag hade tur eftersom dörren var olåst och jag lätt kunde komma in. Jag öppnade lådan i väggen, och nyckeln var kvar. Det betyder att vaktmästaren inte hade någon aning om att jag hade hittat nyckeln. Hade han vetat hade han gömt om den på ett säkrare ställe. Jag tog nyckeln och gick ut, tittade mig omkring och gick sedan mot dörren. Jag var tvungen att skjuta bort konstverket en liten bit. Jag satte mig ner på huk, satte in nyckeln i låset, och började långsamt vrida om nyckeln.

Kapitel 4

Jag öppnade dörren och en våg av vatten kom mot mig. Det var en liten men kraftfull våg som svepte med mig bort. Jag stängde ögonen och följde med vågen, utan att göra något motstånd eftersom det ändå inte skulle kunna vinna över vågens krafter. När jag märkte att jag var still igen så öppnade jag ögonen igen. Jag blev chockad när jag såg var jag befann mig. Jag var långt under ytan på ett hav, och det var väldigt mörkt. Hela min kropp var omringad av vatten och jag kunde inte andas. Jag började drabbas av panik och försökte simma upp ovanför ytan, efter några sekunder hade jag huvudet ovanför ytan och kunde andas igen. Jag föreställde mig ett scenario där jag inte kunde simma och inte kom upp. Därför var jag tacksam att mina föräldrar hade tvingat mig att gå på simskola när jag var yngre. Jag hade kommit upp mitt i havet, men inte så långt bort såg jag land. Jag blev rädd och förvirrad. Varför ledde dörren till havet? Var var jag? Jag simmade ner och letade efter dörren som jag kom hit genom, men hittade den ingenstans. Till sist slutade jag letandet och bestämde mig för att simma mot land. Så fort jag kom upp på land och tittade mig omkring så kände jag igen mig, jag hade varit här förut. Längst ner mot vattnet var det släta stenar som försvann bort under ytan. Längre bak så stod det hundratals med höga och stora granar och andra träd. Mitt i mellan träden så fanns det en smal gång med bänkar och soptunnor längst sidan. Den ända lukten jag kunde känna var granarna som luktade barr.

Jag började följa gången för att se var den ledde, efter att ha gått i några minuter så kände jag igen mig igen. Det fanns ett litet rött hus med gamla slitna fönster och en stor skorsten på taket. På framsidan av huset så fanns det en liten trappa som ledde upp till ytter dörren på huset. Vid sidan om trappan fanns det gamla vissna blommor. Huset var min morfars. Det var huset som mormor och morfar tidigare hade bott i bara på sommaren, men som morfar nu bodde själv i året om.

Dörren var olåst och jag öppnade den och gick in. Huset såg ut exakt som det gjorde sist jag var där. Allting stod på exakt samma plats och det var inte det minsta lilla smutsigt eller stökigt. I hallen fanns flera små tavlor på väggen. En av dem var en bild på min morfar och min mormor på deras bröllopsdag, en annan var på mormor, morfar och min mamma. Bilderna på mormor fick mig att tänka tillbaks på stunderna vi hade tillsammans, och jag blev lite känslosam i en liten stund.

Varje gång vi kom till stugan på sommaren så satt jag och mormor och fikade varje dag medan alla andra var och badade. Ingen av oss var förtjusta i att bada. Hon tyckte att vattnet var för kallt och hon sa alltid att hon var en stor badkruka vilket oftast fick mig att skratta. På kvällen spelade vi sällskapsspel och jag och mormor ville alltid vara i lag. Trots att vi förlorade de flesta spelen så gillade vi att var i samma lag, och vi hade alltid roligt. När mormor gick bort så var det ingen som tänkte på mina känslor och pratade om det med mig. Mamma och pappa oroade sig bara över hur morfar mådde. Jag har därför aldrig haft chansen att prata ut med någon om mormor och våra stunder tillsammans. Men jag har tänkt mycket på dem.

Längre in i huset hördes ett ljud från en TV. Jag fortsatte gå och ropade efter morfar. Inne i vardagsrummet stod Tv:n på och morfar låg i soffan och sov. Precis när jag tänkte väcka honom och säga hej så kom jag ihåg att det inte var på riktigt. Det kunde inte vara på riktigt, inget av det. Dörren, brevet, vattnet, huset. Ingenting kunde vara på riktigt. Det var bara inte möjligt. Därför gick jag ut ur huset igen och nöp mig själv i armen.

Kapitel 5

Men jag vaknade inte, jag stod fortfarande kvar på exakt samma plats. Jag gick tillbaks in i huset för att försöka väcka morfar iallafall. Jag gick in i vardagsrummet och satte mig ner i en fåtölj bredvid soffan och började prata med honom.

-Morfar? Hör du mig? han svarade inte och jag började knacka på hans axel istället. Han vaknade fortfarande inte och jag började nästan skaka honom fram och tillbaks. Jag visste inte hur jag skulle få honom att vakna och ställde mig därför upp. Jag har tidigare väckt mina kompisar med att hälla ett glas vatten i deras ansikte, det fungerade alltid. Men det var inget jag tänkte utsätta morfar för. Jag gick ut ur vardagsrummet och ut ur huset igen, jag visste inte vart jag skulle, vad jag gjorde här eller hur jag kom hit. Jag gick runt huset för att sätta mig i en av trästolarna på baksidan av huset. Huset låg en bit upp på klipporna och därför hade man bra utsikt över vattnet och alla båtar som kom där. Det var en fin och härlig utsikt. Jag satte mig ner och beundrade utsikten i några minuter tills jag hörde ett ljud från sidan av huset. Det lät som små steg som trippade mot mig. Jag ställde mig upp och backade några steg från ljudet. Runt hörnet kom mormor, med en ljuslila lång tröja som gick ner till knäna, under tröjan hade hon svarta strumpbyxor. På fötterna hade hon ett par svarta lackade ballerinaskor med en liten rosett där fram på skorna. Hennes hår var vitt, kort, rakt och gick ner till hennes axlar. Runt halsen hänge en kedja som var fylld med silvriga berlocker med motiv som hjärtan, löv och bokstäver. Hon såg ut precis som jag kom ihåg henne. Hon såg precis lika snäll och glad ut också. Hon tog några steg mot mig och jag började backa. När hon gick mot mig när hon levde så hade jag inte backat, utan gått mot henne och gett henne en stor kram. Men nu vågade jag inte det, jag visste att det inte var min riktiga mormor. Inte vid liv iallafall.

-Backa inte. Kom hit och sätt dig ner. Vi måste prata, sa hon.

Jag började gråta av att höra hennes röst. Hennes röst lät nästan precis som min nya lärare Annas röst. Det var den vänligaste och snällaste rösten som jag någonsin hade hört. Hon kunde vara jätte arg och skrika, men utan att låta sur på rösten. Därför visste man inte rikigt när hon var sur eller när hon var glad. För några år sedan hade jag varit ute hos mormor och morfar i stugan och så bad mormor mig att ta ut soporna. När jag sa att jag skulle göra det senare så började hon skrika och jag trodde att det var ett skämt. Jag tolkade hennes röst som glad, men när jag började skratta och hon blängde på mig så förstod jag att det var den inte. Mamma brukade säga att hennes röst var len som silke, medans morfars röst var mer som en trästock.

-Vem är du? jag frågade och förberedde mig för att få ett konstigt svar.

-Din mormor, har du glömt mig?

-Såklart inte, men du kan omöjligt vara min riktiga mormor.

- Vi är inte i den vanliga världen, vi är in den magiska världen bakom den magiska dörren. Här är allt möjligt gumman. svarade hon med sin lena röst.

Jag kunde inte föreställa mig en magisk värld och vad det kunde innebära. Att det fanns magiska varelser så som troll och älvor, eller att det var en värld där alla kan trolla, eller att man kan förvandla sig själv till vad man ville. Jag förstod ingenting. Mormor berättade för mig att det var en värld där man kan få sin högsta önskning uppfylld, och att min allra högsta önskan var att få träffa mormor bara en gång till innan hon verkligen var borta. Och hennes var att få in mig hit för att hjälpa henne. Därför hade hon blivit skickad till den magiska världen för att få träffa mig en sista gång, och för att ge mig ett uppdrag. Och att alla som kom från den vanliga världen in i den magiska världen skulle tilldelas en önskning eftersom de hade tagit sig modet att komma in igenom dörren. Hon berättade att morfar har varit väldigt deprimerad sedan hennes bortgång och att han aldrig skulle klara sig själv, även om han fick det att verka så när vi frågade. Han hade aldrig tidigare bott helt ensam. Och inte haft någon att prata ut med och någon att älska. Tills den dagen mormor försvann. Han blev lämnad ensam kvar på jorden. Han hade fortfarande mamma, men han saknade mormor för mycket för att ens kunna vara med oss. Han ville inte gå vidare, han ville spendera resten av sitt liv med att tänka på mormor och aldrig glömma bort henne.

Efter några timmar tillsammans med mormor ute på ön så satte vi oss ner på en klippa med utsikt över havet. Det var en harmonisk och lugn plats där man verkigen kunde slappna av. Havet var mörktblått och man kunde inte se vad som gömde sig under ytan. På andra sidan av vattnet låg en annan ö som såg ut precis likadant som den ön jag befann mig på nu. Mormor började i en låg ton som successivt blev allvarligare desto mer hon pratade. Hon berättade om själva anledningen att jag hade behövt komma igenom dörren över huvud taget.

-Morfar.. sa hon med en dämpad och låg röst. Han kommer aldrig klara sig själv. Han behöver hjälp, av dig!

-Av mig? Vad kan jag göra? Varför just jag? svarade jag frågande.

- Du är den enda levande som fortfarande bryr dig och tänker på honom. Alla andra har glömt bort honom och ser inte hans sorgsna sida längre. Den sidan som visades i början av min bortgång har han tränat upp att gömma och inte vara så öppen med känslorna längre. Därför tror många att han har kommit över mig och inte längre känner sig lika ledsen. Mormors röst var ledsen och det märktespå rösten att hon tyckte det var jobbigt.

Mitt uppdrag var att åka till morfar och få honom att glömma mormor och tänka på annat, flytta bort från stugan för att inte behöva vara ensam och att få morfar på bättre humör. Men det kändes hopplöst, jag hade sett morfar när han var på dåligt humör. Och jag hade alltid kunnat genomskåda morfar när han försökte sätta på sig ett falskt leende. Han lurade alla utom mig, jag kune se igenom honom och jag hade alltid varit orolig fast inte sagt något till någon. Skulle jag säga något skulle dem bara svara att han har kommit över det eftersom det är vad dem ser. All kändes hopplöst, och jag var långt ifrån säker på att jag kunde få mormors högsta önskan uppfylld.

Kapitel 6

Jag tittade ner på den halvätna mackan som låg och väntade på att bli upp äten. Från ingenstans så poppade det upp i min hjärna precis som ett sms poppar upp från ingenstans på mobiltelefonen. Jag visste hur jag skulle lösa problemet och ett sus av lycka gick igenom min kropp. Jag ställde mig upp från stolen och hoppade upp och ner flera gånger innan jag blev andfådd och blev tvungen att sätta mig ner igen. Alla som kom från den vanliga världen in i den magiska skulle tilldelas en önskning för modet de tagit sig. Och jag skulle använda min önskning för att få mormor och morfar att få träffas igen. De skulle få återförenas eftersom jag tänkte återuppliva mormor och hon och morfar skulle få leva flera år till tillsammans. Först när jag hörde mormor säga något om min önskan så tänkte jag på att önska mig alla världens pengar, eller fred på jorden. Men nu var mitt problem med morfar nästan viktigare än fred på jorden.

Jag berättade för mormor om min plan, först blev hon glad och berättade flera gånger hur omtänksam jag var och använde min önskan på morfar och inte på mig själv. Men sedan berättade hon att hon aldrig skulle kunna bli återupplivad även med en magisk önskan och att hon var tvungen att vara instängd i den magiska världen för alltid. Jag blev tvungen att tänka om. Men jag visste att det skulle finnas ett sätt att de skulle få träffas igen, det var jag säker på.

Efter en timmes intensivt tänkande så kom jag på det. Jag skulle visa dörren för morfar och han skulle få gå in där så ofta han bara ville och träffa mormor. Det enda han var tvungen att göra då var att flytta hit och lämna den lilla stugan, och inte berätta om dörren för någon. Mormor hade också sagt att den som var inne i den magiska världen i mer än 24 h var instängd, så det skulle jag varna honom för. Jag satt och tänkte en stund och kom sedan på att jag var tvungen att hämta den riktiga morfar från den vanliga världen eftersom den morfar som befann sig inne i huset inte var den riktiga, det var bara en avbild av morfar som skulle få mig att se hur han verkligen mår trots att han inte var där. För att ta mig till morfar behövde jag en tågbiljett eftersom han bodde en bit bort. Jag gjorde upp en lista av vad jag behövde.

• En tågbiljett till Stockholm, och två hem därifrån
• Extra pengar till mat osv
• En liten väska med extra kläder, mat och andra saker

Anledningen till att jag skulle köpa två biljetter till hemresan var för att jag var helt säker på att jag skulle kunna få morfar att följa med mig. Han kommer förmodligen inte tro på att det finns en magisk värld och en magisk dörr, men jag tänkte ändå försöka. Morfar var ingen av dem som trodde på spöken och demoner. Det var inte jag heller förrän jag såg mormor stå framför mig som jag verkligen ändrade uppfattningen av allt magiskt. Jag tänkte ta med brevet och visa och sedan skulle jag bara försöka övertala honom.

Jag letade upp mormor, hon satt på baksidan av huset och tittade ut över havet. Hon såg orolig ut. Jag frågade henne vad som var fel. Hon berättade att hon var nervös inför att möta morfar igen. Jag berättade då att morfar fortfarande älskar henne precis lika mycket som innan hon dog. Och att han verkligen skulle bli överlycklig när han fick träffa henne igen. Hennes smilgropar sjönk in och jag såg att hon log mot mig.

-Tack, Michelle. Du är verkligen en snäll människa, från djupet av ditt hjärta, sa mormor med en genuint snäll röst.

-Tack mormor du är snäll du också, sa jag och gick fram mot henne för att krama henne. Sedan satte jg mig bredvid henne och berättade fr henne att jag var tvungen att gå ut igen för att hämta morfar. Jag ställde mig upp och gick några meter bort, sedan vände jag mig om och vinkade mot henne.

-Vi ses snart igen! Hennes röst var lika len som vanligt. Jag gav henne en nickande gest och började sedan gå på stigen ner mot havet där jag kom upp.

Jag var nervös för att inte hitta dörren och inte komma ut ur den magiska världen. Jag ställde mig vid vattnet precis där jag hade kommit upp första gången när jag kom dit. Jag dök ner i vattnet och började simma runt och leta efter dörren. Ingenstans kunde jag se den. Den var inte där längre, utan den hade försvunnit eller bytt plats under tiden jag var inne i världen. Jag simmade uppöver ytan en sista gång och tog luft. Sedan dök jag ner igen. Denna gången simmade jag lite djupare än vad jag hade gjort innan. Längst ner på botten såg jag dörren. Den smälte in med havets botten och var väldigt svår att se, dessutom var den täckt av sjögräs, sand och stenar. Men jag har flera gånger blivit berömd för min “fantastiska syn”. Till exempel när mamma och jag var i stan och letade efter pappa, som vi skulle leta upp så såg jag honom på ca. 100 m avstånd och mamma blev jätteimponerad. Jag berättade för henne att det kunde ha och göra med det faktum att jag var 11 år och hade bra syn men att hon var 48 och hade glasögon. Hon skrattade åt mig och berömde mig då för min humor.

Jag simmade upp över ytan för att ta ett sista djupt andetag innan jag simmade ner igen och öppnade dörren utan att veta exakt vad som väntade bakom den. Jag kunde bara hoppas på att det var samma dörr som jag kom in genom.  När jag hade öppnat dörren hände samma sak som på vägen in. En stor våg svepte med mig in och jag kunde inte göra något för att bryta mig loss ur den. Jag höll för min näsa för att inte få in vatten i näsan.

Kapitel 7

På skolan var det mörkt, och alla lampor var släckta. Jag funderade lite och sedan förstod jag att skolan var stängd och att alla hade gått hem. Trots att jag hade blivit skickad genom en våg ut ur den magiska världen så var jag inte det minsta blöt. Mitt hår och alla mina kläder var helt torra. Jag förstod inte riktigt hur det hade gått till, men kom sedan ihåg att mormor hade sagt att allt var möjligt i den magiska världen. Då förstod jag. Jag stängde igen dörren, låste den och tog med mig nyckeln. Tyst och långsamt smög jag ut ur skolan. Nu var jag tvungen att gå hem för att packa en väska, fixa tågbiljetter och åka till Stockholm för att hämta morfar.

Det första jag letade upp när jag kom hem var pengar. Jag hittade 576 kr och det fick räcka. Jag la ner dem i min plånbok. Min väska var liten och mörkblå, mitt på den stod det Alfabetsquiz med stora vita bokstäver. Det var en tävling som hela min klass hade varit med i i ettan. Vi åkte och tävlade i alfabetet och olika enkla ord på svenska, och till sist så vann vi tävlingen. Och alla fick vars en väska. När jag kom hem samma dag så stoppade jag väskan i en låda och hittade den några år senare.

Sedan packade jag väskan med några extra kläder, en vattenflaska och en banan. Jag stängde igen väskan och gick ut i hallen. Där satte jag mig ner på golvet för att ta på mina skor och sedan ställde jag mig upp för att ta på min jacka. Jag gick in i köket och skrev en lapp där det stod “Jag kommer tillbaks om några dagar, SNÄLLA oroa er inte för mig”. Jag la lappen mitt på köksbordet så att det inte skulle finnas någon chans att missa den.

Det var fortfarande ljust ute och gatlamporna hade inte tänts än. Det var inte särskilt blåsigt, utan vädret var lugnt och det var inte så kallt. På tågstationen var det nästa helt tomt. Där satt tre personer. En gammal tant som inte såg ut att ha någon aning om vad hon gjorde där, och en kille och tjej i tjugoårsåldern som satt och höll handen. Jag gick fram till biljettautomaten och köpte en biljett. Jag köpte ingen biljett till hem resan utan tänkte vänta tills jag visste att morfar skulle med mig tillbaks.

Jag gick in och satte mig på min plats i tåget. Efter några minuter kom en liten blond tjej med konduktörskläder fram till mig och frågade om min biljett. Jag började leta runt i min väska och hittade till sist den lilla vita papperslappen som hon nu skulle göra ett litet hål i för att bevisa att hon hade sett mig. När hon hade gått vidare så la jag ner alla mina saker i väskan och lutade mig tillbaks mot stolen.

-Detta är ändstationen, du måste gå av nu. Jag vaknade av att en annan tågkonduktör stog framför mig och försökte väcka mig. Jag öppnade ögonen och insåg att jag hade sovit nästan hela vägen hit. Det lättade mig eftersom jag hade oroat mig för hur det skulle gå att sitta ensam utan att ha något att göra. Hon bad mig än en gång att gå av och jag började packa ihop mina saker. När jag var klar så gick jag ut ur tåget och damen log mot mig.

Det först jag letade upp var en toalett. Efter att jag hade gått på toaletten så gick jag utomhus för att hitta en taxi. Utanför stationens entrédörr så stod det åtta exakt likadana taxibilar som väntade på att någon skulle hoppa in. En av männen vid bilarna såg att jag var förvirrad och gick fram till mig och frågade vad jag letade efter. Jag berättade vart jag skulle och att jag inte visste hur jag skulle ta mig dit till ett billigt pris eftersom jag inte hade så mycket pengar.

-Hur mycket pengar har du? frågade han mig.

- 436 kr, svarade jag efter att jag hade kollat igenom min plånbok.

Utan att jag hann säga emot så satt jag inne i taxin på väg mot morfar.

Det tog ca 25 minuter att åka dit och när vi väl var framme så sa han att det skulle kosta 400 kr. Jag kände mig lurad och frågade om det var det riktiga priset. Jag kunde inte tro honom när visade mig en uträkning där han hade räknat ut hur mycket det skulle kosta. Jag gav motvilligt ifrån mig nästan alla pengar jag hade och min plånbok var nästintill tom. Jag visste att et fanns vuxna som lurade barn på pengar eftersom de vet att vi inte vågar säga emot och att det är ätt att lura oss.

När jag letade efter morfars stuga i skogen så såg jag ett bekant ansikte. Det tog några sekunder att koppla det men till sist så såg jag att det var min lärare Anna.

-Anna! skrek jag högt för att få henne att höra.

Jag sprang bort mot henne och hon tittade undrande på mig.

-Vad gör du här Michelle? frågade hon med en glad och förvånad.

-Jag ska träffa min morfar som bor här, vad gör du här då?

Hon berättade att några helger om året så åker hon hit till sin mamma och pappa för att träffa dem och för att vila från all stress som hon har på sig som lärare. Hon hjälpte mig att hitta till morfars stuga och jag sa hejdå till henne för en stund. Vi hade bestämt att vi skulle träffas lite senare på kvällen för att jag skulle äta med henne och hennes föräldrar.

Inne i stugan var det jättekallt, det var ett fönster som stod vidöppet och jag stängde det direkt. Jag hörde morfars röst och sprang mot honom för att ge honom en stor kram.

-Men herregud Michelle, jag kunde ha fått en hjärtattack, sa morfar med skratt i rösten. Vad gör du här?

-Jag ville så gärna träffa dig morfar. Det var så längesedan vi träffades, svarade jag med ett leende på läpparna.

- Var är mamma och pappa då? frågade han med en lite allvarligare röst.

Jag berättade att dem inte skulle komma och han blev helt chockad. När han förstod att jag hade kommit hit själv blev ha inte som många andra vuxna hade blivit, arg. Istället så sa han att jag hade blivit så stor och självständig. Det var en av de egenskaper jag gillade med morfar, han var precis lika snäll som mormor.

-Du som har blivit så stor vill väl dricka lite kaffe också kan jag gissa? sa han och vi båda började skratta.

-Nej tack, jag kan ta te istället, kaffe är inte riktigt min grej än, svarade jag.

Han gick in i köket och kom tillbaks ut några minuter senare med två koppar, en grön med röda blommor på och en helt vit. Han ställde den med blommor framför mig och satte sig ner. I en stund så pratade vi normalt som att inget var konstigt eller annorlunda även om vi båda visste att det var något konstigt på gång. Till sist var jag tvungen att ta upp mormor och vårt möte i den magiska världen.

-Ni barn har allt vild fantasi, sa han när jag hade berättat allt om mormor.

-Det är sant du måste tro mig, jag är säker, svarade jag med lite ilska i rösten eftersom han inte trodde på mig.

Morfar blev inte sur på mig, men han blev lite känslosam så fort vi pratade om mormor. Jag hade full förståelse för det och försökte lugna ner honom lite.

-Du måste tro mig. Vill du träffa mormor igen så följer du med mig hem annars kan du sitta här ute i stugan helt själv. Ditt val! direkt efter att jag hade sagt det så ångrade jag mig. Jag insåg att jag inte borde vara så hård mot honom.

Precis när jag hade sagt det kom Anna gående runt hörnet på huset.

-Anna övertala morfar att följa med mig hem är du snäll. Sa jag med en lite sarkastisk röst.

-Jag har hört att du inte har träffat din familj på länge och jag tycker att du ska följa med Michelle hem. Trots att du trivs här så finns det folk som saknar dig. Följ med Michelle hem i några dagar bara så blir alla glada tror jag, sa Anna med en äkta och känslosam röst.

-Jag följer med, jag vill träffa min dotter och hennes familj igen, det var länge sedan. Men mormor kommer jag aldrig få träffa igen Michelle, inte du heller. Du drömmer, jag är ledsen. Jag blev så arg inombords för att han inte trodde på mig. Men jag kunde inte göra något åt det. Det enda jag kunde göra nu var att bevisa att jag hade rätt och att han borde lita på mig.

När jag berättade för morfar att nästan alla mina pengar hade tagit slut så blev han rasande. Han själv visste att det bara kostade 250 kronor att åka med taxi mellan stationen och ön. Det hade han gjort flera gånger själv.  Han tog med sig sin plånbok och vi satte oss i hans bil. Jag trodde aldrig att morfar skulle ta upp mormor igen, men det gjorde han. Han berättade om deras bästa och värsta stunder ihop. Han berättade om deras resor tillsammans och om deras törsta gräl. Jag kände en våg av känslor svepa igenom min kropp. Det var en härlig stund ända tills morfar började gråta igen. Jag tröstade honom lite och började sedan prata om något annat.

På väg över Lidingöbron var utsikten helt magisk. Man kunde se vattnet och en liten del av Stockholm. Det var extra fint på kvällen när det var solnedgång. Då kunde man se solen långsamt försvinna och mörkret lägga sig som ett täcke över staden. På andra sidan bron så låg Stockholm, och efter 10 minuter av långsamt tråcklande genom stadens trafik så var vi framme. Morfar parkerade bilen på en gratis parkeringsplats några hundra meter från stationen. Han visste inte hur länge han skulle vara borta och ville därför inte betala för parkeringen. Han berättade också att det var extra dyrt vid stationen.

Det tog oss 3 minuter att gå från bilen till stationen och det första jag såg när vi kom fram var taxi chauffören som hade lurat mig på pengar. Jag knackade på morfars axel och pekade sedan på mannen som var skyldig.

-Var det han? Är du helt säker? frågade morfar.

-Jag är helt säker. svarade jag. Jag mindes exakt hur han såg ut eftersom han hade ett väldigt speciellt utseénde. Han hade svart kort snaggat hår, smala bruna ögon, tjocka rosabruna läppar. Men det värsta var hans näsa, den var stor som en jordgubbe och på den fanns det stora och små knottror i olika färger. Bruna, gula, röda. Han var inte den typen som man gärna pratade med eller tittade på över huvud taget. Han såg skum ut.

Morfar gick fram till honom, men jag stod kvar. Jag tyckte att det var lite pinsamt och jag blev lite röd om kinderna. Morfar pekade bort mot mig för att visa honom hur jag såg ut och fråga om han kom ihåg mig. Självklart så nekade han till vad han hade gjort och morfar blev argare och argare. Det störde mig att han nekade till det eftersom jag visste att han ljög, men att det inte fanns mycket vi kunde göra. Till slut så vände morfar sig om och gick tillbaks mot mig. Han lade sin arm runt mig och vi gick in.

-Han var ingen trevlig typ, den mannen. sa morfar med skratt i rösten. Inte den man skulle vilja “hänga” med direkt, eller hur.

-Sa du precis “hänga med”? frågade jag morfar.

Han tittade på mig och nickade långsamt. Vi båda brast ut i skratt. Där stod jag och morfar mitt på centralstationen i Stockholm och skrattade så högt och mycket att vi båda fick ont i magen.

Morfar betalade för tågbiljetterna medan jag köpte en kaffe och en läsk till oss för dem pengarna som jag hade kvar. Vi fick två platser i vagn sex. Det som alla farar när man ska åka tåg eller flyg en längre sträcka är skrikande barn och höga ljud. Och framför oss satt en mamma med hennes skrikande unge, som efter fyrtiofem minuter av konstant skrikande äntligen somnade. Jag och morfar satt och pratade nästan hela vägen. Vi pratade inget om mormor och den magiska dörren och jag tog inte upp ämnet heller. Det var något morfar fick ta upp ifall han kände för att prata om det. Istället pratade vi om bilar,dagens ungdomar, mat och en massa andra saker. Till sist när vi var framme vid stationen så tog vi våra väskor och gick av tåget.

Jag smällde igen dörren bakom mig, och direkt hörde jag en röst skrika.

-Michelle! Var har du varit? Du kan inte lämna oss sådär. det var mamma som gick med raska steg ner för trappan.

Så fort hon såg morfar blev hon lite gladare. Hennes ansiktsuttryck gick från arg till glad på bara en sekund.

-Vad gör du här? frågade hon med en spänd röst.

-Michelle hämtade mig ute i stugan, svarade han.

Resten av kvällen spenderade mamma till antingen skälla på mig, krama om mig och säga att hon hade saknat mig, eller berätta alla hemska saker som skulle kunna ha hänt.

Innan jag gick hemifrån på morgonen så stoppade jag ner nyckeln till den magiska dörren i min skolväska. Sedan följde morfar med mig till skolan för att han skulle vete var den låg till senare. Vi bestämde en mötesplats och en tid där vi skulle träffas senare. Vi bestämde att vi skulle träffas vid gungorna halv tre.

Efter sista lektionen så tog jag alla mina saker och sprang ut på skolgården bort mot gungorna. Där satt morfar på en av gungorna och väntade på mig. Vi gick in igen och jag visade honom dörren. Samtidigt så såg jag Mia en bit bort, jag gick fram till henne och berättade för henne att vi skulle in i den magiska världen, hon log mot mig men jag såg att det inte var ett genuint och äkta leende. Jag fick lite dåligt samvete för att jag inte har spenderat så mycket tid med Mia och för att hon inte var den som följde med mig in igenom dörren. Men jag trodde fortfarande att det var bäst att hon inte föjde med.

-Jag ska berätta allt när jag kommer ut, jag lovar, sa jag och sprang sedan tillbaks mot morfar.

Vi satte oss ner framför dörren och tittade oss omkring så att ingen skulle se oss, förutom Mia. Jag satte nyckeln i låset och vred om, öppnade dörren och tittade in. Jag såg vågen komma svepande mot oss och jag drog morfar rätt in i den. Precis innan den nådde oss skrek jag:

-Håll andan morfar!

Kapitel 8

Vågen drog än en gång med mig in i den magiska världen, men nu var också morfar med mig. Jag kunde inte se honom genom allt vatten och blev lite orolig över var han kunde vara. Till sist så var vi inte längre kvar i vågen utan istället djupt nere i havet. På samma ställe som jag kom till förra gången också. Jag simmade upp ovanför ytan för att hitta morfar. Han var inte över ytan och inte heller uppe på land. Jag tog ett djupt andetag och dök sedan ner igen. Längst ner på botten hittade jag dörren och tittade runt om den men hittade fortfarande inte morfar. Jag simmade runt men hittade honom inte. På väg upp för att ta luft så såg jag honom en bit bort. Jag simmade dit allt vad jag kunde. När jag såg honom så såg jag att han inte var vaken och att han förmodligen inte kunde ta sig upp själv. Jag tog tag i honom så som jag kom ihåg att man skulle göra från simningen med skolan. Vi hade haft simning på idrottslektionerna i femman, och jag kom ihåg hur man skulle göra. Jag hade svårt att andas och var i stort behov av luft. Jag tog i allt vad jag kunde och lyckades till slut få upp huvudet ovanför ytan. Jag såg att det var ca 15 meter till stranden och började simma allt vad jag kunde och ta ut alla mina sista krafter. Morfar drog hela tiden ner mig under ytan, men jag lyckades hela tiden simma upp. När jag väl kom till land så var jag förvånad över att jag hade lyckats simma så långt med någon hängande efter mig. Jag kom till sist fram till att det berodde på att jag inte ville mista morfar,och kämpade extra mycket bara för hans skull.

Jag såg att morfar hade svårt att andas och försökte trycka på hans bröst för att få ut allt vatten ur hans mun. Jag tryckte inte för hårt för jag ville inte skada honom. Jag fick inte ut någonting och visste inte hur jag skulle göra. Efter en stund såg jag någonting röra sig på stigen en bit bort.

-HJÄLP MIG! skrek jag allt vad jag kunde med blicken riktad mot stigen.

Jag tittade ner på morfar igen och prövade nya metoder som jag trodde skulle fungera, men inget hände.

-Michelle, vad har hänt? det var mormor som kom.

Jag hade inte tid at krama henne utan pekade bara på morfar som låg på marken. Hon satte sig ner på knä och på nolltid så spottade morfar ut allt som han hade i munnen rätt i mormors huvud. Hon började skratta och kramade morfar så hårt hon kunde. Morfars blick på mormor var magisk. Hans ögon lyste upp och glimmade mer än de hade gjort på flera år. Men han förstod fortfarande inte vad som hade hänt.

-Hur är det morfar, sa jag.

Han ställde sig upp,

-Ja, bättre än någonsin förut tror jag. svarade han och tog några steg mot mormor.

När han stod precis framför henne så tittade han henne in i ögonen och log. Sedan lutade sig mormor fram mot honom och gav honom en varm kram som varande hur länge som helst. Sedan gick de båda bort mot mig och kramade mig också.

-Tack Michelle, du är en riktig ängel, vet du det? sa mormor.

-Tack mormor. Jag älskar dig. svarade jag med gråt i rösten.

Några timmar senare kom morfar fram till mig, han berättade att han var jätteglad över att få träffa mormor igen, men att han fortfarande var lite skeptisk och inte trodde på en magisk värld. Även om jag hade bevisat det för honom.

-Du har ju fått det du allra helst ville ju. sa jag.

-Ja men jag kan fortfarande inte vara glad eftersom mormor berättade att jag måste gå ut härifrån igen, och att hon inte kan följa med mig. sa han med en besviken röst.

Morfar påminde lite om vaktmästaren just när han hade dem tankarna. Vaktmästaren är ofta arg men aldrig på riktigt. Jag har märkt att se att han är inte arg på riktigt utan lever sig bara in i en roll. Han verkar osäker och ledsen.

Resten av dagen spenderade vi alla tre tillsammans. Jag bestämde med morfar att vi skulle gå ut från världen kl. 07.50 dagen efter för att jag skulle till skolan. Men det var inte så långt att gå för att komma dit, så vi behövde bara gå tio minuter innan den började.

Natten gick fort och klockan var 07.40. Jag sa till morfar att vi skulle gå, men han ville inte. Han sa att jag kunde komma och hämta honom ikväll. Mormor ville också att det skulle vara det bästa. Men det hade jag inte tid med. Jag hade bestämt att jag skulle vara med Mia efter skolan och jag hade inte tid med att gå in här igen.

-Jag har planer efter skolan, jag hinner inte! sa jag med en arg röst.

Men morfar satt kvar och bara stirrade på mig. Sedan vände han blicken bort mot mormor och log mot henne. Men hon log inte tillbaks utan slängde med sitt huvud åt mitt hål som en gest att han skulle gå dit. Han satt fortfarande kvar.

-Men Michelle jag kan inte lämna mormor här helt ensam, sa han med en nedstämd röst.

-MORFAR! KOM NU! skrek jag och gick ut och slängde igen dörren bakom mig.

Jag satte mig ner på trappan framför huset och väntade. Några sekunder senare kom han farande ut och såg mig direkt.

-Michelle jag kan inte lämna mormor här helt ensam.

-Skulle du hellre lämna mig ensam då? hon lever ju inte ens morfar, hon kommer inte försvinna det lovar jag dig. sa jag med en irriterad röst. Jag började gå ner mot dörren. Jag vände mig inte om även fast jag hörde morfar ropa på mig.

-Jag väntar inte, och du kan inte stanna här längre för du kommer att fastna här inne då.

-Vadå fasta? frågade han.

-Om du stannar här inne i mer än 24 h i sträck så är du fast och kommer aldrig ut. Men om du följer med nu kan du gå in igen någon annan gång. sa jag fortfarande med en irriterad röst.

-Jag kommer, vänta här. sa han och sprang sedan in för att säga hejdå till mormor. Han fick det att verka som att det var sista gången de sågs även om vi båda visste att det inte var så.

Det var en ganska blåsig dag och det hade bildats små strömmar i vattnet.

-Men Michelle hur ska detta gå, jag kan ju knappt simma. Det såg du bevis på igår, sa han och jag hörde att han var orolig.

Lite längre upp på stranden låg en liten bod där det fanns både badleksaker, strandleksaker och flytvästar som alla gäster på stranden fick låna. Jag tog ett cyklop och gav till morfar. Jag visste inte om det skulle hjälpa, men det skulle kanske få honom att lugna ner sig. Jag gick fram mot vattnet för att dyka i.

-Michelle, jag har så många frågor innan vi dyker ner. Du måste svara på dem, sa han och han lät fortfarande orolig.

Jag struntade i honom och dök bara ner. Jag visste att svaren på hans frågor var inte det han ville höra, och det skulle bara göra honom oroligare. Det var ingen barnlek att simma ner till dörren, det var jobbigt. Speciellt med strömmarna och vågorna. Men jag skulle hjälpa morfar, för det hade jag bevisat att jag klarar av genom att dra upp honom på land dagen innan. Jag simmade upp över utan igen och såg att morfar stod kvar på land.

-Morfar, en vis man sa en gång att man måste möta sina rädslor. Var det inte du som sa så? sa jag med ett flin.

Utan att säga emot så sprang han och hoppade i. Jag pekade på stället där jag visste att dörren låg och vi började simma.

Det gick oväntat bra och vi kom lätt ut, morfar hade inga problem alls. Det kanske berodde på cyklopet, eller på att han var lite mer förberedd denna gången. Vi satt nu utanför dörren på skolan och hade turen att ingen var där och såg oss. Men jag hade blivit försenad till min lektion och det var morfars fel.

-Tack Michelle, sa han.

-Varsågod morfar, sa jag och gav honom en kram.

Jag började springa bort mot min lektion. Och morfarlog mot mig. Jag stannade upp och vände mig om. Morfar hade redan vänt sig om för att gå.

-Morfar? skrek jag.

-Ja, vad är det? svarade han.

-Du ser löjlig ut i cyklop, du borde ta av det. sa jag och började skratta.

Han tog sin hand och satte den där cyklopet satt. När han insåg att han fortfarande hade cyklopet på så tog han av det och började skratta. Jag vände mig om igen och sprang bort. Morfars skratt hördes långt bort och jag blev glad av att höra att han skrattade och var glad efter mötet med mormor. Han ville nog in till henne igen, men det förbjöd jag honom från. Jag ville minst av allt att han skulle fastna där inne.

Kapitel 9

När jag väl kom till min lektion så öppnade jag dörren och smög tyst in. Som tur var hade vi Anna och hon tittade på mig och lådsades vara sur. Alla satt och jobbade och det var nästan helt tyst i klassrummet. Jag gick fram till henne och sa

-Förlåt att jag är sen, med en låg ton så att jag inte skulle störa någon av de som jobbade.

-Det är okej, jag vet nog varför. sa hon med ett leende och nickade med huvudet mot min plats som i en gest att jag skulle gå och sätta mig.

Resten av lektionen spenderade jag med att tänka på morfar. Hur glad han var och hur lyckan flödade både på insidan, men också på utsidan av honom, hur han lös upp när han såg mormor och hur hela hans beteende hade förändrats positivt. Jag oroade mig lite för att morfar skulle berätta om dörren för någon när han kom hem för att han inte kunde hålla det inne. Men jag visste att morfar var smart nog att inte göra det även om jag inte hade sagt något om det.

-Kommer du? frågade Mia.

Vi hade bestämt att vi skulle gå hem till mig efter skolan.

-Kommer! skrek jag genom korridoren.

Vi gick tillsammans ut, men precis innan vi kom till dörren hörde vi ett ljud.

-Auuuuuouch!

Vi båda hörde direkt att det var vaktmästaren. Mia tog tag i min arm och började dra mig mot andra hållet. Jag vsste tt Mia var räd för vaktmästaren efter alla händelser hon hade haft med honom den senaste tiden.

-Stanna du här, viskade jag till henne och började gå fram.

Jag gillade inte vaktmästaren alls, men jag kände någonstans i min kropp att jag var skyldig honom någonting. Skyldig honom något eftersom jag hade tagit hans nyckel och gått in genom dörren även om han hade förbjudit mig att göra det.

När jag såg vaktmästaren blev jag orolig. Han hade stått längst upp på en stege och målat väggen, och ingen hade hållit där nere. Stegen hade ramlat, och vaktmästaren också. Han hade inte haft några skydd och hade fått både målarburken och stegen över sig.

Där låg han dränkt i ljusblå målarfärg, blodig på armarna, och stegen över sig. Jag gick fram till honom och försökte lyfta bort stegen från honom, men det gick inte, den var för tung.

-Mia! Kom och hjälp mig. skrek jag.

-Jag vill inte, skrek hon tillbaks.

-Kom nu, jag behöver din hjälp. Du måste komma! skrek jag med en lite arg röst.

Till sist kom hon och vi lyfte bort stegen tillsammans. Vi la ner den bredvid honom och började prata med honom. Han låg helt still och reagerade inte på tilltal. Jag blev rädd, orolig och stressad.

-Vad ska vi göra Mia? frågade jag med en hyper röst.

-Jag vet inte! svarade hon med en lugn och avslappnad ton.

Vi började skaka runt hans huvud och slå honom lätt på kinden. Vi hämtade papper på toaletten och torkade av hans färgen från huvud. När vi testade med att hälla kallt vatten i hans ansikte så vaknade han direkt.

-Aaaah! skek han högt när han fick vattnet på sig. Han satte sig snabbt upp trots att vi sa åt honom att ligga ner och vila sig.  

-Det är du igen, vad har du nu i kikaren? frågade han mig med en sliskig röst. Jag blev rädd och fick inte ut några ord. Till sist så svarade jag

-Ingenting denna gången, jag ville bara berätta att om du saknar nyckeln så vet du att det är jag som har tagit den.

Jag visste att han antingen redan hade märkt att nyckeln var borta eller att han snart skulle göra det. Därför tänkte jag att det bästa alternativet var att berätta sanningen.

Han for upp från golvet och tog några vingliga steg mot sitt kontor. Han gick som en gorilla som hade druckit lite för mycket alkohol och det såg komiskt ut. Både jag och Mia sa åt honom att lägga sig ner igen, men han fortsatte gå. Han var bestämd när det gällde att ta sig fram till nyckeln i hans rum. På vägen dit fick han hålla i sig i allt han såg för att inte ramla. Att han var så yr berodde på smällen han hade fått i hans huvud när han ramlade ner. Bakom honom bildades det ljusblå färgspår.

Till sist var han framme vid dörren, jag och Mia hade följt efter honom men inte stoppat honom. Han gick in och öppnade luckan i väggen. Jag visste att den var tom, eftersom jag själv hade tagit nyckeln därifrån men inte lagt tillbaks den. Trots att jag hade sagt att jag hade tagit nyckeln så frågade vaktmästaren om det var jag som hade den. Jag svarade ja och Mia fnissade. Han tittade på mig och hans blick blev mörkare för varje sekund.

-Har du varit inne än? frågade han frustrerande.

-Ja, och det var ingen fara. Inget hände. Jag lovar! sa jag bestämt.

Han satte sig på knä och lyfte båda sina händer mot himmlen. Han bad till gud för att inget hade hänt mig. Jag anade då att han var kristen men sa ingenting om det.

-Du vet inte vad som skulle kunna hända där inne. Du hade tur! Hans röst hade övergått till snäll och tacksamm.

Jag frågade honom vad som kunde ha hänt och han berättade flera saker som kunde ha fått mig att antingen fastna där inne, eller till och med dö. han frågade mig vad det hade visats för mig där inne, och jag berättade och ön och mormors hus. Han log och blev genast överlycklig.

-Du kom till den lyckliga sidan. Jag kom till den olyckliga. sa han sen. Han berättade att det fanns två sidor som man kunde komma till, den lyckliga och den olyckliga. Han hade haft otur och kommit till den olyckiga, allt var miserabelt och det fanns mycket farligt där inne. Men jag och morfar hade kommit till den lyckliga sidan och fått se allt det goda i livet.

Efter en stund av glädje så blev han känslig och ledsen igen. Jag förstod inte varför och frågade vad som hade hänt. Jag kände att efter denna händelsen och när han inte blev arg på mig för att jag hade tagit nyckeln och gått in genom dörren så gillade jag honom. Det kändes som att vi hade klickat och att vi hade mycket gemensamt. Men det visste jag att vi inte hade.  Till sist så svarade han med en låg och nedstämd röst.

-Jag tänkte på allt som hände mig när jag var inne i världen. När han fortsatte och berättade om allt som hade hänt honom så blev jag tårögd. Han hade kommit till ett parallelt universum, det var en ond värld. Himlen var mörk, och glädje existerade inte. Han hade inte heller kunnat förklara hur han kunde komma dit när dörren skulle ta en till ett ställe man ville åka till. Vaktmästaren hade tagit sin pappa med in, men hade inte haft honom med sig ut därifrån. De hade tillsammans mött på farliga varelser och onda människor. De hade behövt slåss och klä ut sig till en av dem för att kunna överleva. På väg ut igen hade de stött på en stor och stark man. De hade försökt lura honom att de var onda människor, men mannen hade inte gått på det. Han drog av dem deras förklädnader och såg att de inte var onda. När de hade börjat springa så hade vaktmästaren fått lite försprång mot hans pappa som bara var några meter framför mannen. Den onda mannen hade fått tag i vaktmästarens pappa och dödat honom framför hans son.

När jag nämnde att morfar också hade varit där inne med mig så förväntade jag mig att han skulle bli sur igen, men då blev han ännu gladare. Jag hade aldrig sett honom så glad.Tidigare hade jag nästan inte ens sett honom le. Men nu utstrålade hela hans kropp glädje. Jag kunde inte förstå varför han var så glad. Så jag frågade honom, det berodde på att jag hade kommit till den goda sidan och inte den onda, det hade lättat honom. Efter att han kom ut från den olyckliga sidan så hade hela han och hans personlighet förändrats. Han hade blivit ledsen och nedstämd och ville aldrig göra något roligt. Men efter att jag hade berättat om den lyckliga sidan sa han att han verkar ha fått tillbaks glädjen igen. Jag blev förvånad och tyckte att hela vår konversation var konstig och ovanlig. Samtidigt var jag glad för vaktmästarens skull.

Resten av dagen spenderade jag med Mia. Vi gick och bowlade och gick och fikade på stadens finaste och mysigaste café. Jag hade saknat Mia när jag var borta och hon frågade mycket om hur det hade varit i den magiska världen. Jag funderade på att ta med henne in i den magiska världen någon gång. Det verkade rättvist efter allt hon hade gjort för mig.